Hej och välkommen

Sedan en tid har det varit möjligt för dig att ställa frågor till mig, som jag sedan lägger ut svaren på här (via min webbmaster). Du som läst/läser texterna i kronologisk ordning kan kanske skönja en utveckling; en process där mina svar blivit mer självkritiska och där min förståelse av utvecklingen och miljön i Knutby Filadelfia ökat med följd att jag kunnat svara tydligare på frågor om tro, lära och beteenden, både hos mig själv och hos andra.

Jag vill tacka er som ställt frågor, eftersom det varit en hjälp för mig själv att förstå såväl min egen som församlingens utveckling. Att inse att jag levt i lögn och med en rad förkastliga egenskaper och handlingar, som drabbat flera människor, har varit smärtsamt men nödvändigt. De känslor, tankar och beteenden som utvecklades i den manipulativa sektmiljö jag både styrde andra och själv styrdes i, beskrivs av sakkunniga som sektsjuka. Ett tillfrisknande från detta innebär att sakta men säkert återvända till sig själv och verkligheten igen.

I verkligheten kan jag inte få det som ligger bakom ogjort, hur mycket jag än skulle önska det. Däremot kan och bör jag ta ansvar för mina handlingar och på det sätt jag kan försöka bidra till att förändra situationen för dem som fortfarande far illa av sektmiljön. Det vill jag göra.

Många har via massmedia uppfattat att jag - som en följd av mitt pågånde tillfrisknande från sektsjuka - äntligen har beslutat mig för att berätta allt jag vet om händelserna i Knutby. Saker som jag tidigare, av olika anledningar, har ljugit om eller undanhållit. Det har - av naturliga skäl - väckt en rad frågor och reaktioner, av skiftande karaktär. Frågor och reaktioner som jag tills vidare måste låta förbli obesvarade.

Med anledning av polisens pågående utredning gör jag ett uppehåll i besvarandet av frågor. Det innebär tyvärr att du som skickat frågor den sista tiden kommer att få vänta längre än vanligt på att svar publiceras. Jag återkommer med klargöranden och svar på eventuella frågor när det inte riskerar att störa pågående utredning. Jag hoppas på förståelse för detta och ber dig som har frågor att ha tålamod och vänta tills det är möjligt för mig att åter besvara dem.

Från hjärtat tack till alla er som på olika sätt har uttryckt stöd och uppmuntran! Den omsorg, förståelse och förlåtelse jag mötts av har varit långt mer än jag hade förväntat (och förjänat), och betyder väldigt mycket. Tack än en gång!

Vänligen,
/helge

Publicerat 2006-09-23.

Ett litet tack...

Ända sedan jag blev frihetsberövad för drygt två år sedan, har jag fått en mängd brev. Dels från vänner naturligtvis, men också från människor som jag inte känner - och som inte känner mig.

En del har varit arga, dömande och känt behov av att få ge uttryck för sina aggressioner. Andra har varit medkännande och har velat uttrycka stöd och uppmuntran. Många har varit frågande, och har velat ha svar... på allt mellan himmel och jord! En del har fått svar på sina brev, men långt ifrån alla. Somliga har jag inte kunnat svara, eftersom de inte uppgett någon adress (och ibland inte ens ett namn). Det finns också brev jag inte har velat svara på, eftersom den som skrivit bara tycks ha velat avreagera sig.

Jag tror faktiskt att jag kan förstå orsaken till att de flesta skriver, även om jag tycker att det är tråkigt när någon tror sig veta saker om mig som han/hon inte har en aning om. Hur som helst! De brev som har uttryckt stöd och de brev som kommit från människor som har frågor, har varit mer än välkomna.

Att sitta frihetsberövad är något som jag tror att man själv måste uppleva för att förstå vad det innebär. Bland mycket annat innebär det en isolering från omvärlden - från verkligheten - som ibland ger mig känslan av att jag befinner mig i ett "ingenstans". Det innebär att så mycket som en gång var en självklarhet inte längre finns... Maktlöshet, frustration, uppgivenhet är känslor de flesta intagna får brottas med, tror jag. För min del är avsaknaden av en social gemenskap något som gör vardagen tung. Människan skapades inte till en ensamhetsvarelse! Allra värst är att tvingas leva skild från mina barn. Varje dag är en dag i saknad. Även för dem, naturligtvis.

När det då kommer ett vykort eller brev, där någon skrivit en liten hälsning, som t.ex.: "Jag ber för dig", "Jag önskar dig kraft i din situation", "Alla har inte dömt dig", "Jag tänker på dig" eller någon annan av de vänliga hälsningar jag har fått, kan det påverka märkligt mycket hur jag mår. Så många gånger har en sådan kontakt gett nytt hopp och ny kraft. (Fördömande och hatiska brev har haft motsatt effekt, men de hamnar numer i papperskorgen.)

Jag vill därför från hjärtat uttrycka ett stort TACK till dig som genom en sådan hälsning har gett mig värdefull uppmuntran! Tack för styrkande kraft, när jag har känt mig svag. Tack för förnyat hopp, när jag har känt hopplöshet. Tack för värmande stöd, när jag har känt mig ensam. Tack för förmedlad tro, när jag har känt uppgivenhet. Och framför allt tack för förbön, du som ber! Jag önskar dig allt gott!

Publicerat 2006-03-10.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.