Jesus har med all säkerhet funnits

På debattsidan i Aftonbladet den 6 januari 2006 skriver Roger Viklund det högst anmärkningsvärda påståendet att Jesus aldrig har funnits. Han menar att folk inte är medvetna om hur svaga bevisen är för att Bibelns Jesus har funnits. Han grundar sedan detta påstående på en rad helt felaktiga uppgifter, som gör att hans försök faller ganska platt till marken. För att låna en fras ur artikeln vill jag påstå: Viklunds debattartikel vilar på några få antaganden, som inte alls klarar kritisk granskning.

Vem Jesus var, huruvida han var/är Guds son och Messias eller inte, kan vi naturligtvis ha olika uppfattningar om. Men att ifrågasätta Jesu existens som en verklig historisk person är lika fåfängt som att ifrågasätta om Persiens kung Kyros, Roms kejsar Nero, eller rent av vår egen Gustaf Vasa verkligen har funnits. Dessa personers gärningar och betydelse för historien kan vi se olika på, precis som med Jesus. Kanske är problemet att om vi betraktar det som ställt bortom varje rimligt tvivel att Jesus funnits, känner vi att det tvingar oss till ett ställningstagande på ett sätt som ingen annan historisk person gör?

En viktig grund i avgörandet om en historisk person kan betraktas som verklig, är om det finns flera, av varandra oberoende, källor som stöder uppgifterna. Viklund menar att vi är förvisade till enbart kristna källor i vårt sökande efter Jesus, och att Paulus då tilldrar sig det största intresset. Naturligtvis är evangelierna vår främsta källa om Jesus, men de är långt ifrån ensamma om att bekräfta hans existens. "Ingen historiker har uppmärksammat hans liv" slår Viklund fast, vilket är helt fel. Den judiske historikern Josefus brukar betraktas som en av de viktigare historieskildrarna från den tiden. Han skriver om både Jesus som kallas Kristus, och om t.ex. Jesu bror Jakob. Vi finner också uppgifter om Jesus i de judiska skrifterna Talmud, även om de förstås inte menar att han är Messias. Andra judiska källor nämner Jesus som en orosmakare och en undergörare, med den skillnaden från evangelierna att de här menar att Jesus gjorde under med hjälp av onda krafter. Vi kan också läsa om Jesus i flera romerska historieberättares skrifter, bl.a. hos historikerna Tacitus och Suetonius, som båda kallar honom Chrestos. Tacitus berättar att Pontius Pilatus låtit avrätta denne Chrestos, vilket bekräftar evangelierna både i tid och i berättelsen om Jesu död. Fler exempel kan nämnas, men redan i ljuset av dessa fakta ter sig Viklunds påstående ytterst osakligt.

Jag vill också bemöta Viklunds kritik mot de kristna källorna. Han hävdar att inget tyder på att Paulus visste att Jesus nyligen levat på jorden. Ett mycket märkligt påstående, om man läser Paulus skrifter. Paulus skriver t.ex. i 1 Kor 15:4-7 att Jesus uppstod "... och att han visade sig för Kefas [som är den arameiska formen av Petrus] och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu lever, medan några är insomnade. Därefter visade han sig för Jakob och därefter för alla apostlarna." Det gör Viklunds påståendet att Jesus enligt Paulus kommit till jorden i ett avlägset obestämt förflutet, ganska obegripligt. Paulus hade själv träffat dessa ögonvittnen till den uppståndne Jesus, "av vilka de flesta ännu lever". Om vi förutsätter att dessa inte var osedvanligt långlivade, bör alltså Jesus kommit till jorden i ett närliggande, bestämt förflutet. Viklund konstaterar, mycket riktigt, att Paulus umgicks med de personer som i evangelierna sägs ha varit Jesu närmaste lärjungar när han var i Jerusalem. Att inte Paulus berättar evangeliernas historia i sina brev är för den skull inte konstigt alls. Paulus visste att det fanns ögonvittnesskildringar till de händelserna, som således kunde återge det bättre än han skulle kunna. Varför skulle han då berätta om det som mottagarna redan kände till genom evangelieberättarna? Uppenbart är att Paulus skrivit sina brev utifrån de behov som fanns på den plats som breven i första hand riktades till.

Vad gäller evangelieförfattarna, vet vi att Lukas tillhörde Paulus ressällskap. Det borde därför inte vara okänt för Paulus vilken tid Jesus kommit till jorden, eftersom Lukas anger tiden till kejsar Augustus tid, och till tiden då Kvirinius var landshövding över Syrien. (Luk 2:1-2) Lukas placerar sin berättelse i tiden ytterligare, med hjälp av kejsar Tiberius, landshövdingen över Judeen: Pontius Pilatus, landsfurstarna: Herodes Antipas över Galileen, hans bror Filippus över Itureen och Lysanias över Abilene. Både Lukas och andra evangelieförfattare uppger också översteprästen Kajfas och andra ledares namn. Alla dessa uppgifter tjänar naturligtvis syftet att tidsbestämma Jesu vistelse på jorden. Allt detta kände naturligtvis Paulus därför till, om inte annat så genom sin medarbetare Lukas. I sin kritik mot evangelierna skriver Viklund att de har sammanställts från en rad mytologiska källor. Ett påstående som inte ges någon motivering. Han vill också göra gällande att det inte är fyra berättelser om Jesu liv, utan endast en, då åtminstone Matteus och Lukas - enligt Viklund - skrivit av Markus. Med tanke på att de, trots stora likheter, också innehåller tydliga, och ibland till och med motsägelsefulla, variationer i sina skildringar, är detta inte alls troligt. Då borde dessutom deras språkbruk och ordval vara mer överensstämmande än de är.

Att även Johannes evangelium skulle bygga på Markus, som Viklund tror är än mindre sannolikt. Johannesevangeliet skiljer sig allt för mycket från de synoptiska evangelierna för att det skulle vara ens ett troligt antagande. Johannes uppger själv att han är ett ögonvittne till de händelser han skriver om. (Joh 21:24) Det finns inga legitima skäl att ifrågasätta att lärjungen och aposteln Johannes är författare till Johannesevangeliet, vilket gör idén om att det är sammansatt av en mängd mytologiska källor ordentligt obefogad. Johannesevangeliet anses av all seriös bibelforskning vara det sist skrivna av evangelierna, och skrevs troligen strax före år 100. Det kan inte utifrån historisk bedömningstradition anses vara för långt efter Jesu liv för att vara trovärdigt, och än mindre med tanke på att det är en självupplevd berättelse.

Lukasevangeliet är det första av två verk vi känner till av samme författare. Lukas har också skrivit Apostlagärningarna. Med tanke på att den sistnämnda slutar med Paulus fångenskap i Rom, och inte berättar att Paulus senare blev fri och slutligen led martyrdöden, kan vi utgå från att de båda är skrivna innan dessa händelser ägde rum. Det innebär att Lukasevangeliet kan ha tillkommit omkring år 60 eller strax därefter. Det är i historisk trovärdighetsbedömning en väldigt kort tid efter Jesu liv. Vissa bibelforskare vill datera Lukasevangeliet till omkring år 80, men har då svårt att förklara varför Apostlagärningarna slutar där den slutar. Om vi likväl tänker oss att det skrevs omkring år 80, är det en kort tid i historieforskares perspektiv.

Markusevangeliet tros vara skrivet på 60-talet, och förmodligen i början av årtiondet. Andra historiekällor uppger att Markus var Petrus tolk, och det är troligt att det är honom som Petrus kallar "min son Markus" i 1 Petr 5:13. Vidare säger traditionen (vilket naturligtvis inte ska jämföras med fakta, men som mycket väl kan vara sant) att det är Markus själv som är den unge man som flyr naken i Mark 14:50-52. Det innebär i så fall att evangeliet är en delvis självupplevd ögonvittnesskildring, och i övrigt är en skildring av Petrus egen berättelse.

Matteusevangeliet riktar sig främst till judiska läsare, vilket förklarar de många kopplingarna till Gamla Testamentet. Det skrevs före Jerusalems förstöring år 70, och förmodligen några år innan dess. Även om det inte kan bevisas, är den kyrkliga traditionen helt enig om att det är skrivet av aposteln Matteus, tullindrivaren som blev kallad att följa Jesus. Därmed är även detta evangelium en ögonvittnesskildring.

"Det finns inga bevis för att evangelierna skrivits tidigt" klämmer Viklund i med, för att skriva ner deras trovärdighet. Med tanke på hur tidigt man kunnat datera avskrifter som påträffats geografiskt långt från ursprungsplatserna, är det högst troligt att evangelierna skrivits så tidigt som jag här har angett. Dessutom skulle en övervägande del av de skrifter vi byggt vår historiekunskap på behöva betraktas som icke trovärdiga, om vi ska utgå från hur långt efter den händelse de beskriver som vi kan fastslå att de funnits nedtecknade. Den muntliga berättatradition som dåtidens lärare använde sig av, bör också bemötas med respekt. Det skrivna ordet är inte det enda trovärdiga sättet att föra en berättelse vidare, även om den muntliga traditionen i stort sett försvunnit helt i vår kultur. Även om Viklund försöker så gott han kan, tycker jag att han misslyckas totalt med ett seriöst ifrågasättande av Jesu existens. De få fakta han använder är antingen felaktiga eller feltolkade. Jag kan inte finna ett enda skäl utifrån Viklunds artikel att ifrågasätta Bibelns Jesus som en historisk person. Frågan är dock intressant och jag kan bara hoppas att Viklund så småningom kan konstatera för sin egen del att.. "Jesus först har levat, varefter jag försökte föreka det för att långt senare plötsligt inse det!"

Helge Fossmo
troende på Bibelns Jesus
som den Bibeln säger att han är

Publicerat 2006-03-10. Smärre korrigeringar (stavfel etc.) 2006-03-15, 2006-04-08.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.