Hur är de andra fångarna?

Jag tillbringade ganska precis ett år i häkte. Under hela min tid som häktad var jag isolerad och träffade inga andra häktade. När det var dags för mig att åka till riksmottagningen på Kumla var jag minst sagt nervös. Jag anlände till avdelningen efter inlåsning och mötte därför inga andra intagna den kvällen. På morgonen låstes celldörren upp och jag visste först inte om jag fick gå ut... men jag förstod ganska snart att det kunde jag göra. Efter att ha suttit inlåst i min cell på häktet 23 timmar om dygnet, skulle jag nu bara vara inlåst på nätterna. Under dagarna skulle jag ha andra intagna omkring mig, vilket var en ganska ordentlig omställning. - Vad skulle möta mig nu?

Nästan alla utanför murarna som jag hade kontakt med under den första tiden på Kumla ställde samma fråga: Hur är de andra fångarna? Många undrade om det inte är "otäckt att ha en massa brottslingar omkring sig". Jag brukar svara att "de andra fångarna" eller "brottslingarna" är ungefär som du och jag. På din arbetsplats möter du kanske ett antal människor. Alla är olika och din relation till dem är olika. En del byter du bara ett hej med när ni möts, andra småpratar du lite med ibland och några lär du känna ganska bra och kanske blir vän med. Det är precis likadant här, för precis som på din arbetsplats är det människor som lever här.

Tänk dig att du börjar jobba på Volvo och alla som får höra det reagerar med att titta storögt på dig och utbrista.. "Oj! Hur är de som jobbar där? Känns det inte konstigt att vara omgiven av en massa Volvoarbetare hela dagarna?" Nu vill du kanske invända att det är väl inte jämförbart. Och du har naturligtvis rätt. Det är inte jämförbart, därför att vi har som regel helt andra fördomar om "kriminella, brottslingar, fångar" än vi har om exempelvis Volvoarbetare. Ändå är det människor det handlar om, både i fängelse och på Volvo. Människor som har både goda och dåliga egenskaper, precis som du och jag alltså.

Vad gör då att vi så lätt tänker "vi och dem", och ibland rent av "goda och onda"? Okunskap, rädsla, förutfattade meningar? Säkert finns många förklaringar, men oavsett vad som ligger bakom dessa indelningar av människor är jag övertygad om att det skulle gagna alla om vi inte skulle vara så snara att placera människor antingen bland "vi, de goda" eller bland "dem, de onda".

Ska jag vara ärlig är det något jag verkligen har skämts för sedan jag kom till Kumla, att jag hade föreställt mig att jag skulle möta andra sorters människor här än på utsidan. Jag hade väldigt fel, och jag är tacksam att jag har fått inse det. Jag kände människor som suttit inne innan jag själv hamnade här, som jag tyckte bra om, men trots det hade jag alltså inte låtit dem jag kände ligga till grund för vad jag trodde om intagna. Vad beror det på?

Låter vi kvällspressen styra vår bild av kriminella? Då bör vi kanske påminna oss om att det som skapar löpsedlar sällan står för hela bilden. Dessutom har jag av egen erfarenhet kunnat konstatera att det jag läser i tidningarna inte nödvändigtvis är sant, något som jag själv glömmer alltför ofta när jag läser något som gör mig upprörd. Vi påverkas mer än vi tror av vad vi läser... De mångmiljonbelopp som omsätts i reklam varje år är väl en nog så tydlig bekräftelse på massmedias påverkan.

Eller ligger förklaringen till "vi och dem tänkandet" i att vi söker en distans till det onda i oss själva genom att peka på det hos andra? Lite som ett omedvetet resonemang: "Om jag betraktar någon annan som ond, känner jag mig själv mer god"? En helt osann tanke, naturligtvis, men ett beteende som tycks vara alltför vanligt. Något som Jesus konfronterar, när han säger till de självrättfärdiga personer som kom till honom med en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." (Joh 8)

Är det inte så, att istället för att betrakta varandra som antingen goda människor eller onda människor, bör vi se alla människor - inklusive oss själva - som just människor. Det innebär goda och onda människor. Vi är alla kapabla till såväl goda som onda handlingar.

En av dem i besöksgruppen från kyrkorna, som regelbundet besöker oss intagna, sa för en tid sedan: "Jag tänker alltid att det lika gärna kunde vara jag som satt här." Ett uttalande som märks i hela den personens sätt att möta oss - i positiv bemärkelse naturligtvis.

En sådan inställning borde prägla kriminalvårdspolitiken och massmedias rop efter hårdare tag. De senaste åren tycks högre säkerhet och hårdare tag vara det enda politiskt korrekta att verka för. Man talar om rymningar och fritagningar som om det var det dominerande inslaget inom kriminalvården. Det handlar i själva verket om att man låter en promille av alla fångar vara avgörande för hur kriminalvården ska se ut! Hur rimligt är det egentligen? Miljoner läggs nu på att höja säkerheten, vilket tyvärr ofta innebär att man skapar en sämre tillvaro för både intagna och personal. Är verkligen lösningen att bygga elstängsel osv? Jag tror inte det. Är det ens möjligt att bygga helt rymningssäkra fängelser? Leder det inte bara till mer drastiska metoder hos den som verkligen bestämt sig för att rymma? Jag är övertygad om att det skulle ge långt bättre resultat om dessa miljoner användes för att förbättra innehållet i kriminalvården, än att lägga dem på skalet. Och vilka ska fylla alla platser på de nya säkerhetsavdelningar som ska byggas? Byggs tre gånger 24 platser måste de ju fyllas... Även om det egentligen bara skulle ha behövts fem platser.

Kriminalvården har omorganiserats och även fått en ny logotyp. En vapensköld med krona på toppen och två nycklar på skölden ska symbolisera kriminalvården. Jag tolkade de två nycklarna i ljuset av just den "ökade säkerheten" man strävar efter när jag såg logotypen första gången. Sedan läste jag någonstans att det ska tolkas som att "man låser dörren till det gamla livet och öppnar dörren till ett nytt, bättre liv". Det var ju vackert som en väckelsepredikan, men ska man lyckas med denna målsättning måste den för tillfället populistiska inställningen ersättas med en mer medmänsklig. Annars är nog risken stor att kriminalvård vårdar kriminalitet mer än människor. Det finns inget exempel, vare sig nationellt eller interationellt, på att "hårdare tag" minskar brottsligheten i ett samhälle. Snarare tvärtom. Fakta som beslutsfattare tycks blunda för, eftersom man - inte minst med massmedias hjälp - stirrat sig blind på enstaka händelser som gjort folk upprörda.

En liten tanke till. "Lås in dem och släng bort nyckeln" hör man ibland. Den som har en nära anhörig eller en nära vän som blir dömd till fängelse resonerar sällan så. Kanske borde den som propagerar för en sådan kriminalvård tänka lite längre... Jag har förståelse för om brottsoffer kan känna så. Det har han/hon all rätt att känna. Att andra häver ur sig sådant är svårare att förstå. Om man "låser in oss och kastar bort nyckeln", vad innebär det för våra barn, våra livskamrater, våra andra anhöriga och vänner? Ska de också straffas?

"Hur är de andra fångarna?" De är precis som du! - Hur skulle du vilja bli behandlad?

/helge

Publicerat 2006-03-10.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.