www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Klockan åtta låses celldörren upp, vilket för min del också innebär att jag vaknar då. Jag klär på mig och gör mig i ordning innan jag äter frukost i avdelningens kök. Jag brukar också läsa dagens betraktelse i boken "Källor i öknen" av C E Cowman innan jag gör något annat.

Förmiddagens "arbetspass" börjar klockan nio och håller på till kvart över elva. När jag kommer tillbaka till avdelningen brukar jag ta en halvtimmes promenad på "lilla promenaden" - den mindre promenadgård som är E-husets egen. Därefter äter vi lunch. Tidigare fick vi kantinmat från köket, men nu har vi självhushåll, vilket innebär att vi själva beställer råvaror från grossist och maten lagas sen på avdelningen. Vi är åtta intagna på avdelningen och E-huset har fyra sådana avdelningar.

Tre förmiddagar i veckan; måndag, tisdag och fredag, går jag till "skolan". Det innebär att jag den tiden ska studera i de lokalerna. Övriga studier får jag sköta i cellen, på de tider jag själv vill. Torsdag förmiddag går jag och några till intagna på en samtalsgrupp som en av pastorerna i fängelsekyrkan leder. Onsdagar har jag ingen fast aktivitet på förmiddagen.

Eftermiddagarna har jag också tid för egna studier, bortsett från måndagar, då jag går till en datakurs. Jag håller just nu på att ta "datakörkortet", ECDL, mest för att få tiden att gå lite.

Senare på eftermiddagen, kl 15.50-16.50, är "stora promenaden" öppen, ett större område mellan flera av husen på anstalten. Då går jag ut igen, på minst en halvtimmes promenad, lagom till det är dags att äta middag.

Timmarna fram till inlåsning brukar jag försöka ringa lite familj och vänner. Vi måste ansöka om telefontillstånd för varje nummer vi vill kunna ringa till, så jag kan bara ringa till ett begränsat antal personer, som jag fått godkänt. Innan inlåsning duschar jag och plockar med mig lite kvällsmat in till cellen.

Klockan kvart i åtta blir vi inlåsta för natten. Det innebär att jag är ensam drygt tolv timmar per dygn. Cellen är på ca 6m² och innehåller en säng, ett skrivbord, en garderob, några hyllor och ett tvättfat. Ingen toalett på rummet, vilket innebär att jag är noga med att göra ett besök på toan det sista jag gör innan inlåsning varje kväll. :-)

På kvällarna brukar jag skriva brev, läsa, titta på tv, lösa korsord alternativt sudoku (vilket jag snöade in ganska rejält på ett tag). Jag tycks vara en obotlig kvällsmänniska, så jag somnar i stort sett aldrig på rätt sida midnatt. Oftast är jag uppe till tvåtiden.

Det är ingen större skillnad på helgerna här. Den största skillnaden är att "stora promenaden" är öppen på förmiddagarna istället för eftermiddagarna på lördag och söndag. Och att vi inte har någon "sysselsättningsplikt" på helgerna förstås. Men för oss som studerar gör ju det ingen större skillnad. Läsa kan man ju göra när som helst, även om det råkar vara helg.

Så ser de yttre ramarna på mitt dagsschema ut. Jag har några andra små händelser som får tiden att gå också:

På fredagar får vi handla i kiosken (naturligtvis inne på anstalten), där man kan köpa det mesta som kan fås i ett snabbköp, under förutsättning att det är tillåtet att ha på anstalten. Biblioteket kommer till vår avdelning på onsdagar, och de ger faktiskt väldigt bra service. Hittills har de nog lyckats få tag på i stort sett allt jag önskat, oavsett hur udda titlar det handlat om. Det är mycket värt.

En gång i veckan brukar jag ha ett enskilt samtal med en av pastorerna. Det hjälper mig mycket att bearbeta både tiden som ligger bakom och min nuvarande situation. Jag har också ett samtal per telefon med psykoterapeut utanför anstalten varje vecka, samt ett samtal med anstaltens psykolog ungefär varannan vecka.

Varannan onsdag har vi cafekväll med en besöksgrupp från kyrkorna i området. Då kommer alltså ett gäng kristna till kyrkans lokaler. Där fikar vi och sitter och pratar om allt mellan himmel och jord. Det är något som har betytt (och betyder) oerhört mycket för mig. Dels så är det en kontakt med världen utanför som jag känner behov av. Dels har det varit läkande för mig att möta kristna människor som inte sett mig som den ytterst hemske Helge som massmedia presenterat, utan som velat lära känna mig som den jag är. Cafekvällarna avslutas med en kort andakt i kyrkan.

Jag har gott om besök, en eller två gånger varje vecka, av familj och vänner. Det är jag mer än tacksam för! Det gör mycket för att jag ska orka hålla humöret uppe, och det hjälper mig att känna att jag inte förlorar kontakten med verkligheten utanför. Utan allt stöd skulle tillvaron vara väldigt mycket svårare att orka med.

Precis som med telefontillstånd, måste man anhålla om besökstillstånd för varje person som vill komma hit. Det görs en säkerhetskontroll mot straffregister och liknande innan en besökare blir godkänd. Besöken sker i små besöksrum på besöksavdelningen, rum som kanske inte är de mysigaste man kan tänka sig, men det fungerar... Säkerhetskontrollen för en besökare går jag inte in på nu, men det brukar vara en något speciell upplevelse för dem som kommer första gången. På vardagar kan man få besök i sex timmar, på helgerna fyra.

Före och efter varje besök blir jag visiterad, eftersom jag inte får ta med något till eller från besöket. Visitationen efter besök innebär också att jag får ta av mig alla kläder, som även de genomsöks. I början kändes det ganska jobbigt för mig att gå igenom den proceduren, men det är märkligt hur mycket man kan vänja sig med...

Det viktigaste av allt för mig: Mina barn brukar komma hit en gång i månaden. Vi har nu möjlighet till övernattningsbesök i anstaltens besökslägenhet. För att få två dygn brukar vi få nöja oss med ett sådant besök varannan månad, med ett vanligt dagsbesök däremellan. Det är guld värt att kunna få lite mer tid tillsammans och att vara i en något mer normal miljö, som lägenheten innebär. Att få somna och vakna tillsammans och inte behöva titta på klockan hela tiden, gör att både barnen och jag får ut mer av de besöken. Övernattningsbesöken av mina barn är mina absolut utan jämförelse dyrbaraste tillfällen! Det är oftast jobbigt att säga hej då och skiljas, och att återvända till avdelningen efteråt gör ont...

Ja, några sådana restriktioner har vi inte i fängelset. Jag tittar på nyheterna på tv varje dag, mer än någonsin tidigare i livet. Dessutom läser jag dagligen Dagens Nyheter, Aftonbladet och Dagen (de dagar den kommer ut). För min del har intresset av att följa små och stora händelser i Sverige och världen blivit större sedan jag frihetsberövades. Eftersom jag lever isolerad från omvärlden känns det som ett sätt att inte tappa kontakten med den, att hålla mig uppdaterad på det sättet. Jag vill inte låta fängelselivet bli min enda verklighet.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva att jag upplever min tillvaro, utan att skriva alltför långt... En gammal vän till mig, som suttit inne, sa för många år sedan att ingen människa som inte själv har upplevt det, kan förstå hur det känns att vara frihetsberövad. Då förstod jag inte hur sant det var. Frihet är kanske något av det mest underskattade vi har? Jag har tänkt mycket på hans ord under den här tiden, och på något märkligt sätt har det hjälpt mig...

Ett stort problem är att acceptera att jag är dömd, till livstids fängelse, för något jag inte har gjort, och på de grunder som domen är baserad på. Jag menar inte att jag är utan skuld, utan ansvar, för det är jag inte. Och jag förstår faktiskt dem som tror att jag är skyldig, med tanke på den bild som målades upp. Men att jag skulle ha lurat, drivit, tvingat och manipulerat Sara att döda två personer är inte sant. Det gör naturligtvis att tillvaron är extra svår att acceptera för mig. Mitt förtroende för rättssystemet är milt uttryckt naggat i kanten. Det finns så många saker som inte följdes upp, så mycket som man valde att bortse ifrån eller att inte blanda in i utredningen och bedömningen. Jag hade en naiv tro på att man inte kan bli oskyldigt dömd i Sverige och räknade med att man skulle ha som mål att få fram sanningen, inte bara att få en fällande dom. Jag hade fel.

Ett annat problem är att ett livstidsstraff inte har något slut som jag kan ta sikte på. När min yngste son frågade mig: "Hur länge ska du sitta i fängelse, pappa?" och jag måste svara att jag inte vet, hade jag hellre kunnat svara en tid, även om det hade varit många år. Jag tror inte att jag till fullo har tagit in det själv, så hur mycket svårare är det då inte för barnen? Tänker jag framåt är det lätt att det blir för tungt, så jag försöker att leva i nuet, att ta en dag i taget.

Samtidigt har jag fortfarande ett hopp om att sanningen ska komma fram. Jag hoppas på att en dag kunna söka resning och få upprättelse. Chanserna är små, men möjligheterna finns. När jag förlorar det hoppet, är det inte långt till att bryta ihop. Och ibland gör jag det, bryter ihop, och tror att jag inte ska orka mer. Men jag har tre väldigt goda skäl att orka, att inte ge upp: mina tre barn, som är det dyraste jag har! De har förlorat så mycket i sina unga liv, så för deras skull tänker jag kämpa för att orka med. Även om det är på distans nu, finns pappa i deras liv, och att ge upp vore att svika dem. Det håller mig uppe.

Min skuld över mitt felaktiga leverne, alla mina lögner, alla jag har svikit och gjort illa osv, mitt faktiska ansvar för det som har hänt, för hur Sara gick sönder - ja, helt enkelt min skuld för allt jag med rätta känt skuld för- har periodvis gjort tillvaron svår för mig. Jag kände mer och mer att jag inte skulle palla det liv jag levde, framför allt under sista året i Knutby, men trodde då att jag var för "svag" för att platsa i Knutby. Jag förstod egentligen inte vad som var fel. När jag insåg mina fel i allt detta, dömde jag nog mig själv till och med hårdare än andra har gjort.

Efter några veckor i häktet var det som om någon drog upp en rullgardin för mig. Plötsligt såg jag helt annorlunda - på allt! När jag läste Bibeln var det som att läsa den som det var för mig för ganska många år sedan, innan jag hade fått "Knutby-glasögon" som omformade allt enligt Åsas önskemål. Det var ett jobbigt uppvaknande, minst sagt. Jag insåg att jag svikit allt jag en gång gav mitt liv för, jag hade missbrukat Bibeln som jag älskade så högt en gång, jag hade lett människor fel och jag hade levt väldigt fel! Jag hade fegat i fråga efter fråga, där jag egentligen inte höll med Åsa, men ändå böjde mig för henne. Ja, listan kan göras lång.

Trots detta vågade jag först inte säga något negativt alls om Åsa, utan fortsatte att skydda henne. Det gör att jag kan förstå både Sara och de andra som inte vågat säga sanningen om Åsa och Knutby. Det sitter så djupt rotat i ryggraden att man inte säger något negativt om henne. "Och tänk om hon har rätt i alla fall" kunde susa genom huvudet... Den tanken tror jag att jag har blivit av med nu.

Jag har, efter min skuldinsikt, haft en ganska lång väg till att våga tro att Gud vill förlåta mig. Fortfarande kan jag drabbas av fördömelse ganska ordentligt, men jag är oftast trygg i att jag får "betrakta mig som ett Guds barn". Alla sådana här tankar påverkar hur jag upplever tillvaron och hur jag mår. Därför kan jag inte svara på din fråga utan att beröra också det här.

Hur svårt det än kan vara att förstå, finns en annan sida av min situation, som jag måste betrakta som positiv. Jag är inte kvar i Knutby! Mina barn behöver inte växa upp i den miljön, vilket jag är tacksam för. Och trots alla begränsningar som det innebär att vara frihetsberövad, kan jag konstatera att jag på ett sätt är friare idag än jag var i Knutby. Här får jag vara den jag är, jag kan tro, tänka och tycka vad jag vill. Det är mycket värt efter sju år som någon annan än den jag egentligen är - och vill vara.

Åter till tillvaron som frihetsberövad. En ofta återkommande känsla för mig är ensamhet. Jag är en ganska social person, och saknar ofta gemenskap och möjligheten att dela vardagliga småsaker med någon. Brev, telefonsamtal och besök är mina ventiler för det behovet, men det fyller inte behovet. Svårast är saknaden av mina barn. Att inte kunna dela deras liv, att missa de år då det händerså otroligt mycket i deras liv - tid som inte går att ta igen - det är min största förlust, utan jämförelse.

Att ständigt vara beroende av andra människors välvilja eller godkännande för allt man vill göra, att söka ledningens tillstånd för smått som stort, det gör att man ofta upplever en maktlöshet, som är frustrerande. Låsta dörrar, vakter, ett ständigt säkerhetstänkande från anstaltsledningens sida, cellvisitationer, kroppsvisitationer, och en rad andra faktorer gör att man alltid påminns om att man är "en fånge". Vad det gör med en människa i längden, vet jag inte än... Det finns många småsaker, som tillsammans ibland bara känns för mycket, men nu har jag redan skrivit ett nog så långt svar på din fråga, så jag nöjer mig här.

Jag vet inte om mitt svar lyckades beskriva hur jag upplever situationen, men återkom gärna med konkreta frågor om du vill. Sammanfattningsvis kan jag säga att det går upp och ner i perioder. Ibland går dagarna lättare och ganska fort. Ibland känns tillvaron outhärdlig och tung. Men det finns många som har det värre än jag har det. Det kan vara nyttigt att påminna sig själv om ibland. Så jag är övertygad om att jag ska ta mig igenom det här, med livslusten i behåll.

Visst tänker jag ibland på hur livet ska bli när jag en dag kommer ut i frihet igen. Bekymren om hur det ska ordna sig med bostad, försörjning och allt annat, ägnar jag mig dock inte mycket åt. Det är sekundärt, jämfört med att faktiskt få friheten tillbaka. Jag är lyckligt lottad också, för jag har ett rikt socialt kontaktnät och står inte ensam den dagen jag ska börja om. Jag har inga tankar om var jag skulle vilja bosätta mig. Det beror mycket på hur långt fram i tiden den dagen ligger. Skulle mitt hopp om upprättelse uppfyllas, innan mina barn är vuxna, kommer jag välja plats att bosätta mig på med hänsyn till dem. Blir det först längre fram i tiden, förmodar jag att det ändå blir avgörande var de bor då.

Korta stunder kan jag bekymra mig för framtiden. Jag har inget hem, inget bohag kvar, kort sagt ingenting, så jag startar verkligen om från noll och helt tomhänt, den dag jag står utanför murarna. Att få en anställning känns onekligen ganska svårt, med tanke på att Helge Fossmo inte direkt är ett namn med positiva associationer, så hur det ska lösa sig vet jag inte. Oftast är alla sådana tankar väldigt avlägsna, men visst förekommer de. Det kan jag inte förneka.

Framtiden är kort sagt väldigt oviss, som ett tomt ark utan minsta skiss på hur det kan komma att se ut. Det får visa sig, när framtiden är nutid.

Jag vet inte heller varifrån den uppgiften kommer. Jag tror på Gud och har trott på Gud sedan jag blev frälst i juni 1983, om inte ännu längre. Min tro har varit och är min räddning i den här situationen. Jag känner mig liten och beroende, men också buren och beskyddad. Min tro har sett olika ut, och tagit sig olika uttryck, under olika perioder av mitt liv, som för de allra flesta troende människor. Men troende har jag varit, troende är jag, och troende förblir jag.

Tack för dina frågor, och för din önskan om en trevlig påsk. Jag önskar dig detsamma!

Publicerat 2006-04-15.
Editoriella korrigeringar 2006-05-04: Korrigerat styckeindelning och tagit bort duplicerad text.
Editoriella korrigeringar 2006-06-12: Numrerat frågor.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge. Kontakta webmaster.