Hej Helge!

Jag funderar på om Heléne visste om att Åsas tankar om att hon var Kristi Brud och utvald? Hur reagerade/såg Heléne på detta isåfall? Hur var Åsa o Helénes relation med varandra?

Det var allt för mig, för denna gång...

//anjoca

Ja, Heléne kände (naturligtvis, höll jag på att skriva) till Åsas "utkorelse som Jesu brud". Och hon trodde på det, precis som de allra flesta andra som fick veta det under den tidsperioden.

Åsa och jag hade varit i Rimbo och haft teamsamling, någon gång sensommar eller höst 1999 tror jag att det var. När vi kom hem till Knutby gick vi in till Heléne och vår inneboende, som satt i köket och fikade. (Förmodligen skulle Åsa hämta sina barn.) Vi satt och pratade och efter en stund klämde Heléne och vår inneboende fram att de suttit och pratat om drömmar som de hade haft. Som du kanske förstått tillskrevs ibland drömmar betydelsen av att vara tilltal från Gud i Knutby, även om de egentligen snarast var tankebearbetningar utifrån samtal och händelser...

Heléne hade drömt att Jesus kom för att möta församlingen och att Åsa då stod framför alla oss andra, klädd som brud. Hon tolkade det då som att Åsa på något sätt stod som en representant för Bruden, utifrån "klassisk" lära om att församlingen är bruden, och att Åsa gjorde det eftersom hon var renare och stod närmre Jesus än vi andra. Vår inneboende hade haft en dröm som hon skämdes mer för att berätta, eftersom hon trodde att det var "fel" att drömma så. Hon hade också drömt om Jesus och Åsa, men hade drömt om dem i en "intim situation", alltså att de älskade med varandra.

Dessa drömmar tolkade Åsa som att Heléne och vår inneboende var mogna att få veta hemligheten om att hon var Jesu brud, himmelens drottning. Därför blev samtalet vid köksbordet ganska långt och de fick höra hela händelseutvecklingen och innebörden av att Åsa hade denna helt unika utkorelse.

Reaktionen hos Heléne blev som hos de flesta andra. Hon grät över att det var så stort och över att hon anförtroddes denna hemlighet. Hon hade dessutom nåden att få ta hand om brudens barn - vilken kallelse! Så visst trodde Heléne på detta. Inte heller hon var utan sektsjuka, även om de osunda inslagen blev fler och värre senare.

Att Heléne trodde på detta var nog största anledningen till att hon - trots att det var svårt - försökte att acceptera att jag skulle ge så mycket av min tid till Åsa. Det var som bekant en tuff kamp för henne, men hade hon inte trott på Åsas upphöjda position hade hon nog protesterat kraftigare. Och senare, efter det samtal som Åsa och Heléne hade några veckor innan Helénes död, uttryckte inte Heléne en enda gång missnöje över detta. Det vågade hon nog inte, helt enkelt. Fascinationen inför "Drottning Tirsa" var ju inte den ensamma frukten av att veta. Rädslan för hennes vrede blev ju inte direkt mindre av det heller.

Heléne var - med den tidens mått mätt - en trogen och lojal tjänarinna till Åsa, i det att hon skötte sin kallelse; att ta hand om barnen. Hon beundrade och älskade Åsa. både som "vanlig kvinna" och som "drottning och Jesu brud". Problemet som orsakade en viss konflikt i Åsa och Helénes relation, var när Heléne var svartsjuk, uttryckte missnöje med min frånvaro, eller när hon "självömkade" och - som det hette - "gick under sina släktandar" som depressionsandar mm. Det har jag redan skrivit om på annan plats, så jag utvecklar inte det mer här och nu.

/helge

2006-07-11 - Publicerat.