Skottavstånd och telefonsamtalet kl. 05:03

Hej!

Du beklagar dig över hur dåligt rättsväsandet fungerar, nu senast i ditt svar till Erik Widing. Men du har ju inte själv hjälpt till, och din advokat höll en låg profil. Det var mest kommentarer på att rätten inte borde lita på en psyksjuk medåtalades vittnesmål. Och det var bara i allmänna ordalag, jag kommer inte ihåg att din sida nämnde konkreta exempel.

Men nu finns det en central punkt där Saras vittnesmål avviker från kända fakta: skottavståndet. Sara har från första början berättat att hon stod någon meter ifrån då hön sköt mot Alexandras huvud. Hon har gjort en skiss på det, och hon visar det också i videorekonstruktionen. Men den tekniska utredningen i förundersökningsprotokollet visar att skotten i Alexandras huvud var påsittande skott, som avfyrats med revolvern tryckt mot eller mycket nära täcket.

Varför lät din advokat bli att fråga Sara om detta? Varför tog ni inte fram denna diskrepans som ett exempel på hennes bristande trovärdighet? Och kan man tro på Saras berättelse att Alexandra inte reagerade på det första skottet i låret? Dina skäl att inte ifrågasätta Saras berättelse kan inte vara farhågor att man skulle tro att du skjutit själv - dina händer var rena, utan krutstänk.

Åklagaren lät också bli att fråga om detta, och man förstår varför. Men en svensk åklagare har krav på sig att också ta fram sådant som talar mot den åtalades skuld. Nu vet vi inte hur Sara skulle ha reagerat om hon hade tvingats att bemöta fakta. Men det skulle ha kunna lett till att rätten börjat tvivla på hennes erkännande. Att bevisningen för att hon skulle ha avlossat de dödande skotten inte var tillräckligt övertygande på den punkten. Och att åklagaren då inte heller hade kunnat fått dig dömd till livstid.

Åklagarna kanske har begått tjänstefel där. Det är inte för sent att polisanmäla det. Ska du göra det?

En annan fråga, om telefonsamtal i mordnatten. Klockan är 05:03, du sitter nog vid Daniels säng. Då kommer ett sms från Sara. Hon har sagt i förhör att innehållet var att hon mådde illa, men att syftet var att hon skulle höra av sig till dig att hon är på väg ifrån Knutby. Du sitter alltså där bredvid en dödlig sårad församlingsmedlem när du får hennes sms, men inom 30 sekunder ringer du Kim Wincents nummer. Fast Wincent - han själv sitter ju bredvid dig. Var det Wincents hemnummer du ringde? Vem pratade du med där i en minut 16 sekunder? Vad pratade ni om?

Hälsningar
/quark

Så här i efterhand finns det fler saker som jag önskar att min advokat hade lyft fram tydligare och/eller pressat både Sara och andra uppgiftslämnare om. När det gäller ifrågasättande av Sara fanns dock ett motstånd från rättens ordförande (i tingsrätten) så snart min advokat uttryckte för stark kritik mot Sara, vilket kanske begränsade advokatens agerande. Själv var jag både chockad, osäker och rädd under hela rättsprocessen och litade på att advokaten visste vad som var bäst. Att jag så nyss hade "kommit ut ur Knutby" - med allt vad det innebär - orsakade rimligen också en passivitet från min sida. (Eller om det kanske är mer rätt att säga att jag så nyss hade börjat "komma ut ur Knutby" - med allt vad det innebär?)

Det är helt riktigt, som du skriver, att Sara uppger i både sin berättelse och vid rekonstruktion på brottsplatsen att hon sköt skott nr 2 och 3 mot Alexandra från 1 - 1,5 meters avstånd, medan rättsmedicinsk undersökning istället visar att skotten mot huvudet var påsittande skott. Detta trodde jag dock att advokaten tog upp i rätten, men mina minnesbilder från rättegångarna känns bitvis suddiga, som om de är från en dröm en tid tillbaka. (Min räddning är därför att jag antecknade flitigt hela tiden.) Mina anteckningar från rättegångarna får jag inte ha i min cell, så jag får lita på att du har rätt i din uppgift.

Jag har tagit upp denna diskrepans mellan Saras berättelse och teknisk bevisning i min klagan till Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna. Jag har där också skrivit om ytterligare en anmärkningsvärd brist på överensstämmelse i Saras berättelse, men då inte mot teknisk bevisning utan mot Daniels uppgifter. Sara uppger med säkerhet att hon sköt Daniel först i bröstet och sedan i huvudet. Daniel är helt säker på motsatsen - att hon sköt honom först i huvudet och sedan i bröstet. Daniels uppgift att han bara hörde ett skott förklaras av att det första - alltså det mot huvudet - skadade hans öra, om jag inte minns fel. Eftersom jag på plats hörde Daniels beskrivning av vad som hände direkt efteråt, tror jag att han har rätt bild av händelseförloppet, trots hans chocktillstånd. Denna "felaktiga" (?) uppgift från Sara tror jag dock att åklagaren ifrågasatte i förhöret i rätten, även om det inte tycks ha påverkat bedömningen av Saras trovärdighet.

Nej, jag hade inga skäl att inte ifrågasätta Saras berättelse, som du mycket riktigt konstaterar. Huruvida man kan tro på Saras berättelse om att Alexandra inte reagerade på det första skottet eller inte, vet jag inte. Träffade det enbart i låret, eller orsakade kulan andra skador? Säger inte Sara att Alexandra ska ha ropat till vid första skottet; ett svagt "aj" eller något?

Åklagarens skyldighet till objektivitet, inkluderat kravet att ta fram även det som kan tala för den tilltalade, känner jag till. Jag visste dock inte att jag kunde polisanmäla detta, och är tyvärr ytterst tveksam till om det skulle tjäna någonting till att försöka. Om inte en jurist skulle råda mig till det har jag därför inga planer på det. Min klagan till Europeiska Domstolen för de mänskliga rättigheterna innehåller dock anmärkningar om bristande opartiskhet och bristande objektivitet, bland annat.

Det sms som Sara skickade till min kontantkortstelefon när hon är på väg från Knutby, har jag inte tagit emot. Telefonen med kontantkortet lämnade jag i mitt hus när jag sprang ner till Daniel. Med mig hade jag församlingstelefonen och min andra, privata telefon. Kontantkortstelefonen var jag därför övertygad om att polisen hade beslagtagit, eftersom den inte fanns kvar i huset när jag fick tillgång till det igen, efter att polisens tekniska utredning var klar. Alexandras telefon saknades ju också i huset då. Den sistnämnda telefonen hade polisen mycket riktigt tagit men var kontantkortstelefonen tog vägen är fortfarande en gåta.

Om jag ringde till Kims hemnummer eller till hans mobilnummer ska jag låta vara osagt för det minns jag helt enkelt inte. Han hade inte anlänt till Daniel när jag ringde, men var inte heller kvar hemma. Jag pratade med hans fru, som kunde meddela att Kim redan var på väg. Jag tror att jag så långt jag visste berättade vad som hade hänt innan vi avslutade samtalet.

/helge

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.