Hej Helge !

Jag tänkte fråga dig lite hur det känns psykiskt och hur man klarar av tanken att sitta inlåst, och tanken på att du ska sitta inlåst så pass lång tid. jag har själv haft en del mardrömmar om just att sitta inlåst på grund av att vara oskyldigt dömd.
Hur tänker du? Hur måste du tänka för att kunna vara lugn och fokuserad, för det måste du väl ändå försöka vara om man ska kunna må någolunda bra? Tänker du mycket på framtiden?, vad du ska göra efter du avtjänat ditt straff? Eller är det bara jobbigt att tänka på framtiden?

Om man ska försöka tänka sig in i din situation, så skulle min första tanke vara att man skulle känna ångest, frustration och maktlöshet. kanske skulle jag vara otroligt hatisk mot samhället?.. kanske är det olika från dag till dag, hur man mår. Din tro på Gud hjälper dig mycket kan jag tänka, jag tror att tron skulle hjälpa mig otroligt mycket om jag skulle vara i dina kläder just nu.

Du får försöka må så bra du någosin kan, kom ihåg att det onda har ett slut.

Hälsningar Erik Widing, Östersund.

Tack får din hälsning och för dina frågor!

En del av dina frågor liknar dem som jag tidigare fått från "En förstående medmänniska". Här kan du läsa mer om hur jag upplever tillvaron och hur jag gör för att inte bryta ihop.

Utöver att hänvisa till dessa tidigare svar, vill jag försöka utveckla lite mer, utifrån det du skriver. Att svara på hur jag tänker är svårt, för det varierar så väldigt från en dag till en annan och från en period till en annan. De känslor du nämner; ångest, frustration och maktlöshet är ibland vardagens följeslagare, om än i väldigt varierande omfattning. Och det finns förstås lättare dagar och perioder också, då positiva känslor, som exempelvis ro, frid och trygghet, är mer dominerande. Min tro hjälper mig mycket, precis som du skriver.

Den 30 mars förra året (2005) fick en mening i min andaktsbok, "Källor i öknen" av C E Cowman, mig att tänka till. Där står det: "Kom ihåg att det är bättre att vandra i mörkret tillsammans med Gud än att vandra i ljuset utan honom." En suverän mening! Och så länge jag är trygg i att Gud är med mig även i mina nuvarande omständigheter, går det lättare att tänka positivt.

Med tanke på hur jag levde innan jag blev frihetsberövad, kan jag faktiskt - hur svårt det än kan vara för andra att förstå - vara tacksam att jag nådde en punkt av "insikt och omvändelse" från det livet, vilket jag ju gjorde efter en tid i isolering i häktet. Naturligtvis hade jag hellre nått den punkten utan att bli frihetsberövad, men att min dåvarande livsstil förändrades radikalt var ju absolut nödvändigt. När jag själv brottas med skuld för hur jag levt, kan jag tycka att jag utifrån det har förtjänat att sitta här. Nu stannar jag inte där i tanken, eftersom det inte är ett "syndfullt och omoraliskt leverne" jag är dömd till fängelse för. Jag kan därför inte slå mig till ro och förnöjt acceptera att jag är oskyldigt dömd, med motiveringen att jag gjort så mycket annat hemskt så jag kan lika gärna ta ett livstidsstraff för det (som en brevskrivare föreslog mig att tänka).

Hatisk mot samhället är jag inte. Jag är däremot oerhört besviken på polis, åklagare och rättssystemet, eftersom det uppenbarligen inte alls fungerar som det ska. Samtidigt kan jag ha en viss förståelse för att det var svårt att förstå allt som kunde ha betydelse i sammanhanget; språkbruket, trosläran, livsstilen, miljön osv som var helt främmande för de flesta utanfår Knutby. Men att hela tiden få känslan av att inte viljan fanns hos dessa "lagens och rättvisans tjänare" att söka få reda på sanningen (så långt det är möjligt) var en chock för mig, som skadade förtroendet för dessa i grunden. Betydligt större objektivitet, ett bredare sökande och kanske mindre bråttom att nå en fällande dom hade förmodligen gett ett annat resultat. Jag kan dock ändå inte påstå att jag är hatisk mot samhället. Besviken, ja. Hatisk, nej.

Det är lätt att bli väldigt uppgiven och passiv i en så enformig och begränsad miljö som fängelset innebär. För att motverka det och försöka må så bra som möjligt, är det för mig viktigt att hålla igång vissa små rutiner, som att komma ut på promenad varje dag, hålla hjärnan aktiv på olika sätt osv. Nu är livet i fängelse naturligtvis väldigt begränsat, trist och deprimerande jämfört med ett liv i frihet, vad man än försöker göra för att "leva". Men den jämförelsen försöker jag att inte fokusera så mycket...

Periodvis tänker jag mycket på framtiden, men jag försöker leva i nuet och ta en dag i taget. Om jag får tänka fritt: Att "leva" i det förflutna eller i framtiden tycks ibland vara lättare än att faktiskt leva här och nu. Jag kan lära av mitt förflutna och därigenom leva idag på ett sätt som är bättre. Därmed påverkar jag också min framtid. Men om jag lever idag med tanken på att det bara är en förberedelse för framtiden - är inte risken stor att jag missar själva livet då?

Jag hoppas att du härmed, tillsammans med min hänvisning till tidigare svar, har fått svar som du är nöjd med. Återkom gärna annars, eller om du har andra frågor. Önskar dig allt gott!

/helge

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.