Hej,

jag undrar vad du kände för Alexandra som fru? Var du kär i henne? Om inte, hade nu någonsin varit kär i henne? Jag kan inte hitta att du någonstans skriver eller berättar om Alexandra i några varma eller kärleksfulla ord.

/Petra

För att vara helt uppriktigt vet jag inte riktigt vad som är ett sant svar på din fråga. Det är ibland svårt att idag veta vad som egentligen var vad under Knutbytiden. Men jag ska ändå försöka att klä mina nuvarande tankar i ord.

Alexandras och mitt förhållande startade ju inte utifrån känslor, utan inleddes i tron att det var Guds vilja. Jag tänkte och trodde därmed att det var det bästa för både mig och barnen. Även om jag inte var kär i Alexandra då, hade jag utan tvekan varma känslor för henne. Hon var lätt att älska och jag tyckte väldigt mycket om henne. Det gjorde att känslorna ökade när vi började umgås "som ett par" och lärde känna varandra mer. Jag kan nog säga att jag blev kär eller förälskad i Alexandra under våren 2000. När vi gifte oss var jag glad, tacksam och tyckte att vi hade det bra och var lyckliga, även om jag med tiden skulle komma att se annorlunda på det. Jag trodde att vi hade ett bra förhållande, och konstaterade också att barnen tog henne till sig och hon tog till sig dem. På den tiden fanns inte i min tanke annat än att jag älskade Alexandra och var kär i henne!

När jag och Sara började umgås mer, eftersom vi skulle "stå tillsammans i strid för Tirsa" (Åsa), kom vi två snart varandra väldigt nära. Då började jag inse att jag hade glömt hur förälskelse och kärlek egentligen kändes. Jag började jämföra känslorna och relationerna; jag och Heléne, jag och Alexandra samt jag och Sara. Med Sara kändes det mer som det hade gjort mellan Heléne och mig, och så var det aldrig med Alexandra. Sara och jag blev väldigt kära och tyckte att vi var som gjorda för varandra. Känslorna för Alexandra blev då (förstås) väldigt svala och var inte längre som det borde vara mellan man och kvinna i ett par - och inte heller som det hade varit innan.

Alexandra var en underbar och mycket älskvärd tjej på alla sätt och vis! Hon var snäll go, mysig, rolig, vacker, söt snygg. Ja, helt enkelt en attraktiv och trevlig ung kvinna. Men hon var inte min "själsfrände" och jag kände att jag inte hade varit riktigt sann mot mig själv (eller henne) när jag gifte mig med henne. Sara och jag fortsatte ju vårt förhållande och Alexandras och mitt förhållande blev ju aldrig bra igen efter det.

Även om det inte var som det borde ha varit - och trots att jag gjorde allt annat än att visa det genom mina handlingar - så älskade jag Alexandra. Under hela rättsprocessen (polisförhör och rättegångar) blev det nästan överdrivet betonat att jag inte var kär i Alexandra för att det var ett "arrangerat äktenskap" osv, så det blev i det närmaste ett osant "avståndstagande" från känslor för henne.

Slutligen: Eftersom jag bär på skuld, både för hur jag behandlade Alexandra och för att hon blev dödad, har jag svårt att tillåta mig att känna saknad och sorg, vilket i sin tur bidrar till att jag ofta skriver kärleksfattigt om henne.

Jag vet inte om jag lyckas förklara vad jag menar, men återkom gärna annars.

/helge

2006-09-06 - Publicerat.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.