Hej Helge!

Först av allt vill jag tacka för en fin hemsida. Alltid lika spännande att få ta del av dina funderingar och kloka ord. Jag har ett par frågor till dig:

1. Du verkar nu våga säga sanningen om mycket av det tragiska som hände i Knutby. Är du någonsin rädd för vad detta kan medföra för dig när du kommer ut? Fruktar du aldrig några repressalier för ditt sanningssägande? Det verkar ju trots allt finnas människor från Knutbyförsamlingen som är beredda att ta till ganska drastiska metoder för att dölja sanningen.
2. För ett tag sedan såg jag delar av en dokumentär an Reneé Nyberg på TV3 där Åsa medverkade. Bland annat så gjordes PR för hennes nyöppnade SPA i Knutby. Hur känner du inför denna cirkus som drogs igång? Åsa öppnar SPA, släpper skivor och visas upp i media som modeikon, medans du sitter bakom lås och bom. Ärligt talat så vet både du och jag att Åsa (eller någon annan i Knutby) skulle kunna fylla ett badkar med vatten och lägga dit en Barnängentvål och kalla det SPA. Folk skulle fortfarande köa för att få komma dit, av samma anledning som folk skockas runt ambulanser och brandbilar.
3. Har du någon gång tvivlat i din gudstro på grund avv allt som hänt?

Varmaste hälsningar och hopp om en snar vår!
Mia

Tack så mycket för ditt trevliga mail! Roligt att du uppskattar hemsidan.

1. Jag är inte rädd för min egen del för konsekvenserna av att jag berättar saker som ledarna i Knutby vill ska tystas ner. Att hota mig personligen är inte ett effektivt sätt att tvinga mig till tystnad, vilket de som känner mig vet. Därför har hot riktade mot andra, som jag är mer mån om att beskydda, istället uttalats. Sådana uttalanden har tidigare hindrat mig från att avslöja vissa saker, men i takt med mitt "tillfrisknande från knutbysjuka" minskar även fruktan för dessa hot. Att våga säga sanningen har alltså varit en process för mig. Du har rätt i att ganska drastiska metoder kan tas till för att dölja sanningen. I synnerhet gäller det den i sammanhanget som har mest att dölja.

2. Jag vet inte vad jag ska svara på frågan om vad jag känner inför den cirkus som Åsa varit aktiv med efter det som skett. Eftersom hon alltid längtat efter kändisskap och storhet, är jag inte förvånad över att hon gjort något av det du nämner. Jag kan däremot förvånas över att hon får det utrymme hon får, i sammanhang där man kan tycka att de ansvariga borde veta bättre. Hennes totala avsaknad av självrannsakan eller insikt i ens ett delansvar för vad som skett, gör att jag ofta känner avsmak inför hennes olika tilltag och uttalanden.

   I skrivande stund (6 juni) har jag precis tittat på Debatt i SVT1, där Åsa Waldau var inbjuden. Så snart kritik eller ifrågasättande riktades mot henne, slog hon som vanligt omedelbart ifrån sig och skyllde på den "psykopat" som bedragit dem alla. Även om jag har svårt att förstå varför hon överhuvudtaget var inbjuden till programmet, konstaterar jag samtidigt att det blir ganska tydligt vad hon går för. Jag tror inte att det hjälper vare sig Åsa eller dem som drabbats och/eller drabbas av hennes maktutövande att hon får sådana utrymmen. Tvärtom tror jag att det ofta skadar.

   För min egen del har jag haft en klump i magen hela dagen, sedan jag i morse fick veta att Åsa skulle vara med i Debatt. Så är det varje gång hon agerar i offentligheten. Obehaget, smärtan, oron eller "rädslan" jag upplever inför henne är svårt att klä i ord, och det är frustrerande att jag fortfarande påverkas så av henne. Ibland mår jag fysiskt illa, ibland känner jag ilska. Det finns stunder då jag känner hämndlystnad, och andra gånger känner jag medlidande och önskar henne hjälp.

   Vad jag känner inför "denna cirkus som drogs igång" varierar alltså. Klart är att det inte lämnar mig oberörd, även om jag gjort framsteg i mitt återhämtande från "Knutbyhelge".

3. Nej, jag har inte tvivlat i min gudstro, i betydelsen huruvida Gud finns eller inte. Däremot har jag omprövat mycket i min gudsbild, och i andra tros- och lärofrågor, under resans lopp. Många tidigare övertygelser har ersatts även betydligt mer öppen och vidsynt inställning och ett sökande som pågår. Att Gud finns har jag alltså aldrig tvivlat på, däremot har jag ifrågasatt hur Gud är och hur Gud agerar. Jag har också tvivlat på mig själv, på min ställning inför Gud, på min rätt att få vända mig till Honom osv. Ibland har jag haft perioder av svår brottningskamp omkring frågor som rör min tro. Resultatet av hela den här tiden är dock både en gudsbild och en självbild som känns mer ärlig, sann och hållbar än jag hade tidigare.

   Jag måste få namna en bok som betytt mycket för mig, som jag fick tips om att läsa i ett mail från en hemsidebesökare: "När livet gör oss illa" av Harold S Kushner (Liber förlag). En av de bästa och mest givande böcker jag läst med anknytning till din fråga!

/helge

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.