Alexandra och Heléne

Hej Helge!

Jag har funderat mycket kring Helénes död. Den är så obegriplig, på många sätt. Du har berättat om att hon kunde ha sina depressionsperioder, men vad jag förstår av vad jag läst i FU:n var hon glad med nyslingat hår kvällen före sin död, och ni älskade utan skydd eftersom det kändes väldigt speciellt just den natten (din utsago). Ändå häver hon i sig en dödlig dos av dina tabletter, för att på morgonen gå in i badrummet och falla omkull i badrummet i en så besynnerlig vinkel att experterna än idag är oense om det är möjligt att falla på sånt sätt.

Samtidigt har du inlett en relation med Alexandra, en relation som är så nära och varm att den kort därefter resulterar i förlovning, och senare giftemål. Alexandra bryter sin förlovning med sin dåvarande pojkvän dagen efter Helénes död..!

Och när obduktionsprotokollet kommer bestämmer Åsa och du att stryka den besvärande uppgiften "toxisk dos".

Denna sammanfattning kan uppfattas som om jag anklagar dig på förhand eftersom alla fakta pekar mot dig, men jag kan naturligtvis inte döma någon utan att med säkerhet veta vad som hände. Men om det nu inte är du som tagit livet av Heléne, så måste du många gånger ha undrat vad det var som hände. Varför hon dog. Och hur hon kunde dö på detta sätt. Om hon var lycklig eller olycklig (du var ju dessutom förälskad i Åsa, vilket hon säkert kände av). Kan du utveckla dina tankar kring H på ett sätt som känns bra?

Den andra frågan rör Alexandra. Åsa (Tirsa) hävdar ständigt att hon (Alexandra, reds. anm.) var stolt och lycklig i sitt äktenskap med dig. Trygg och glad. Samtidigt finns vittnesmål som hävdar motsatsen. Hon oroade sig för att du inte ville ha sex med henne. Hon har också lämnat dagboksanteckningar som blottar en tjej som känner sig kuvad och oälskad. Gick det verkligen storasyster helt förbi? Och dig? Hur nära stod ni varandra i ledargarnityret egentligen?

Tja, det blev inte två frågor utan flera. Men de sistnämnda är bara följdfrågor.
Mvh!
TT

Ja, jag har många gånger undrat vad som hände. Framför allt har jag fått många frågor om allt omkring Helénes död efter att polisen startade utredningen av det 2004. Fram till dess hade jag accepterat den förklaring jag fick av polisen strax efter hennes död; att det var en olycka där hon hade fallit extremt olyckligt, att det fallet kunde ha orsakats av att hon var påverkad av det läkemedel hon hade tagit, och att jag inte kunnat rädda hennes liv ens om jag hade stått i badrummet när hon föll.

Jag frågade mig en period om det kunde vara så att hon ville ta sitt liv, eftersom hon hade en så stark koncentration av läkemedel i kroppen. Det var ju skälet till att jag ändrade i obduktionsprotokollet - att ingen annan skulle misstänka självmord - eftersom det kunde leda till kritik mot Åsa och församlingen. Ofattbart gjort, men tyvärr sant.

Resonemanget i Knutby var ungefär att eftersom Heléne hade dött, så var det Guds vilja att det skedde. (Det var ju dessutom förutsagt av högsta ledaren.) Och eftersom det var Guds vilja skulle jag inte gå och sörja och därmed visa missnöje mot Guds vilja, utan jag skulle vara stark och gå vidare. Det var därför jag inte ställde fler frågor omkring Helénes död, och det var därför jag tryckte undan mycket av den sorg jag egentligen kände. Egentligen var jag helt förkrossad över Helénes död, men jag kände en stor press att hålla en "stark fasad" utåt. Därför grät jag mest tillsammans med mina barn och min familj, medan jag höll tillbaka sådana känsloyttringar inför församlingen.

När olika experter har uttryckt så delade meningar om huruvida det är troligt att Heléne kan ha omkommit genom en fallolycka, har jag haft lika delade tankar om vad som kan ha hänt. Nu verkar det mer osannolikt att någon skulle kunna slå ihjäl Heléne mot badkarsvredet som anses ha orsakat skallskadan, än att hon skulle ha fallit så att hon slog huvudet mot detta, enligt expertutlåtandena i rätten. Jag tror därför att hon dog genom en olycka, men vet förstås inte med säkerhet. Jag kan helt enkelt inte se hur eller när någon skulle kunna orsakat hennes död, och inte heller vem.

Återstår frågan om varför hon hade så hög dos av dextropropoxifen i kroppen. Att hon ibland åt dessa - och även andra starka - värktabletter var ingen nyhet. Varför hon skulle ha intagit så många så att resultatet blev en toxisk dos, är däremot ett mysterium som jag inte har svaret på. Mer än en gång har jag frågat mig om hon ville ta sitt liv, men föll innan hon fullföljde sin plan. Jag vet inte. Kanske får jag aldrig veta. Kanske vet den ledare som förklarade för Heléne att hon skulle "tas hem" om hon inte vände om några veckor innan hennes död. Enligt senare vittnesmål har denna ledare uppmanat andra personer att ta sitt liv, så det kan ju ha skett tidigare.

Heléne var inte lycklig, även om hon sällan uttryckte något sådant till andra än mig. Hon var besviken på att det vi hoppades på när vi flyttade till Knutby inte infriades. Istället såg hon mindre av mig än någonsin tidigare. Hon hade svårt med Åsas "rätt till mig", framför Helénes och familjens rätt till mig. Hon hade svårt med Åsas och min närhet osv. Det fanns också andra omständigheter - som inte har med Knutby att göra - som orsakade att Heléne mådde dåligt, som jag låter vara osagt i detta forum. Hon fick med tiden höra att hon var upprorisk och led av släktandar osv och kämpade för att bli fri, vägledd av en annan ledare i församlingen. Självklart var hon inte lycklig. Och jag fanns inte för att stötta och hjälpa henne, utan svek henne för att "jag var kallad att ge mig själv helt och fullt för Tirsa".

Allt detta gör att jag känner skuld och ånger när jag tänker på Heléne. Jag undrar förstås om hon hade levt om jag hade gjort annorlunda... och funderar på en rad olika "tänk om". Ändå känns det obeskrivligt när jag anklagas för att ha mördat Heléne. Hon var mitt livs kärlek, även om jag visade det dåligt genom att vara mer lojal mot Åsa än mot Heléne. Och hon var mamma till våra tre barn, som jag älskar mer än något annat. Jag ville inte förlora Heléne. När jag likväl förlorade henne, gick jag sönder. Och när jag förlorade henne, bekräftades en gudsbild à la Knutby för mig. Det tror jag ligger till grund för mycket annat som riktigt spårade ur efter det, även om urspårningen hade börjat tidigare.

Innan jag går över till dina frågor om Alexandra, vill jag göra en liten rättelse från texten med frågor om Heléne. Jag vet inte om du menar så, men jag hade inte inlett en relation med Alexandra innan Heléne dog. Det fanns vittnen från Knutby som hävdade det i rättegångsförhör, men det är inte sant. Jag träffade Alexandra ofta, både på jobbet och hemma. Alexandra var kär i mig medan Heléne levde, men jag var inte kär eller förälskad i henne, och hade inget förhållande med henne. Jag tyckte väldigt mycket om henne och hon var en charmig och härlig tjej, som jag innan vi blev ihop älskade som en syster.

Hur det kom sig och hur det gick till att vi blev ett par är en historia för sig, men vi förlovade oss i juni 2000, ett halvår efter Helénes död. Det var tidigt, men inte unikt.

När det gäller frågan om Alexandra var stolt och lycklig i sitt äktenskap eller inte, beror det på om man ska se det med "knutbyögon" eller med friska ögon. Vem som helst förstår ju att en gift kvinna som lever som barnflicka i sitt eget hem, medan en annan kvinna lever som mannens fru, inte är lycklig. Vem som helst förstår också att en kvinna som lever med de överdrivna könsordningarna i äktenskapet som var norm i Knutby, inte är lycklig. Vem som helst förstår att en kvinna som får höra från sin äldre syster att kvinnans man tillhör systern och att kvinnan därför aldrig får sätta sig före den ordningen, inte kan känna att det var vad hon längtade efter. Men i Knutby var det nåd att få offra något för "Tirsas skull", så Alexandra kunde, med knutbyögon, betrakta sig som lycklig och stolt. Hon var ju utvald till att vara gift med Tirsas högra hand, fick nåden att försaka mer än många andra för Tirsas rätt osv. Så det var vad hon intalade sig själv. Många dagboksanteckningar tycks vara försök att intala sig vissa sanningar, på ett sätt som man inte behöver göra om man verkligen tror på dem.

Det här gick vare sig Åsa eller mig förbi. Inte heller flera andra ledare, som "hjälpte Alexandra att tänka rätt" när det behövdes. Problemet var att vi alla levde med den livslögnen att allt vi gjorde var för Tirsas skull. Allt som under andra omständigheter hade varit fel, var rätt för att Gud gjorde undantag omkring Jesu brud. Genom denna dårskap och blindhet har jag svikit Alexandra fruktansvärt. Jag har svikit äktenskapslöftena och jag har svikit den Gud jag gav dem inför. Det är smärtsamt att bära den vissheten.

Jag tror att Åsa hävdar att Alexandra var stolt och lycklig för att hon annars måste ta på sig skuld för att hon inte var det. (Inte istället för mig alltså, men liksom mig.) Åsa bestämde trots allt att det var rätt att vi gifte oss. Och om Åsa bejakar att Alexandra var olycklig, innebär det att hon borde ha gjort något för att hjälpa sin syster. Hon har istället sagt till Alexandra att hon ska klara av att se mig och Sara i varandras famn i dubbelsängen - och tacka Gud för att det sker för att "Tirsa ska få sin rätt", med många ner exempel.

Du har fått vänta länge på ditt svar, vilket jag beklagar. Jag har inte varit så produktiv några veckor, av flera skäl. Så utöver den normala fördröjningen, pga postgång och praktiska omständigheter för att sköta hemsidan, har jag skjutit skrivandet framför mig för att min kraft har behövts till annat. Förlåt att du fått vänta!

Hoppas att du tycker att du fått svar, och välkommen att återkomma om du vill!

/helge

Publicerat 2006-06-22.