www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

På fb ("Knutbytråden" på Flashback, reds anm) har bland annat två av dina predikningar "transkriberats" av en mycket flitig kvinna...
("Saliga äro de som är bjudna till Lammets bröllop" (030907) samt "Frambär dig själv som ett Heligt Offer" (021208))

När jag läser dessa predikningar (jag har aldrig hört något liknande - fastän jag är uppväxt i en frikyrkomiljö) funderar jag på - hur ställer du dig till dina predikningar idag.
Vad var målet med dina/era predikningar? Att trycka ned medlemmarna eller lyfta upp?
Vart hämtade du din inspiration? Var det någon annan som gav dig inspiration?
Hur kändes det efter du predikat i över två timmar??? Tackade medlemmarna dig för en bra (?!) predikan?

"Eller om det så är din teamledare. Det ska inte vara så att din team-ledare upplever dig som en väldigt oböjlig och krånglig människa.

Men så fort jag kommer eller Peter eller någon annan med lite högre auktoritet, ja, då är man så snäll och bockar och ...

... visst, visst , visst. Det är bara att det blir lite svårt för mig i sinnet eller i mina känslor när den kommer ... Du ska väl för allt i världen ta sanningen, vem som än säger den! Eller? Och det är för din skull. (Någon hostar) Tro inte att du straffar dina ledare genom att vara trotsig och olydig! Hehehe! Det straffar bara dig själv. Väx upp människa! Bete dig inte som en barnrumpa! Barnrumpor behöver smisk! (Publiken skrattar) Jag lovar, jag ska inte bli en Hans Sheike.

Men i alla fall, jag förstår ibland Nehemja, som i vrede gick ut och slog dem och ryckte dem i skägget. När de var upproriska och olydiga. (Spridda skratt) Va? Hehehehe. Men det är inte nödvändigt för den som gärna böjer sig.

Varför har man problem med att böja sig? Jo därför att man (viskar) har inte dött från sitt kött. Man lever inte som man ska. Och då behöver man halshugga sitt kött. Döda sin själiska självstyrande människa. Och då kan man bli ett offer som behagar Gud."

Jag måste säga att jag tycker det låter lite otäckt med "halshugga sitt kött. Döda sin själiska självstyrande människa.".
Är/Var det normalt att predika så mycket om det (att döda köttet osv)?

Som sagt hur ser du på det idag? Är det något du ångrar?
Talade du om saker som Gud lagt på ditt hjärta?

Om man studerar min utveckling under mina sju år i Knutby, finner man ett fruktansvärt exempel på vad felaktig makt och auktoritet kan göra med en människa. Jag tror att varje ledare utsätts för frestelser att missbruka sin position - och jag föll definitivt för den frestelsen i flera avseenden. Det finns en slags berusning i den upphöjelse och beundran som ibland är förenat med ett andligt ledarskap, som troende i allmänhet och ledare i synnerhet bör göra allt för att undvika. Om jag får fortsätta jämföra med en berusning är problemet dessutom att det är beroendeframkallande och kräver större och större dos för att ge samma kick. Det gör att jag själv idag tycker att jag bara blev mer och mer osympatisk som person (och ledare) med tiden i Knutby.

Det är med stor skam jag ser tillbaka på mig själv under den här tiden, och jag har till och med svårt att förstå hur jag kunde vara och göra som jag var och gjorde. Jag hade naturligtvis många fel och brister innan jag flyttade till Knutby också, men när jag inser vad som sedan kunde utvecklas hos - och därmed från - mig själv i takt med att min ställning stärktes, får det mig att omvärdera många tidigare uppfattningar om ledarskap och auktoritet - och om mig själv. Jag blev mer och mer uppblåst, arrogant och högmodig, satte mig själv högre än andra och blev hårdare och hårdare i min ton. Istället för att betjäna skulle jag betjänas, istället för att lyfta människor talade jag till dem "uppifrån", istället för att själv vara ödmjuk krävde jag andras underordnande. Att jag själv hade ledare "över mig" som jag på samma sätt villkorslöst skulle vara underkastad, gör inte mitt maktmissbruk mindre. Jag blev helt enkelt ett typexempel på hur en ledare inte ska vara!

Någon har sagt att "en person du inte kan se upp till, ska du se upp med". Mig borde man definitivt inte ha sett upp till, och i en normal miljö (församling) hade man förmodligen sett upp med sådana tendenser och stoppat dem tidigt. I Knutby fanns inte plats för dem som "såg upp med" oss ledare, så allt motstånd försvann...

Det är väldigt mycket jag ångrar och tar avstånd från, som jag tyckte att jag stod helhjärtat för då. Det innebär förstås att jag kraftigt tar avstånd från mycket som jag predikat - och inte minst också från hur jag predikade det. Att jag har använt Guds ord för att ge stöd åt irrläror och för att frånta människor deras integritet, att jag använt Guds ord för att tvinga människor till lydnad och för att tysta ifrågasättanden och tvivel, att jag använt Guds ord för att försvara - eller förhindra insyn i - Åsas (men även min och andra ledares) höghet och sjuka leverne, är något jag ser med avsky på. Min ånger och mitt avståndstagande gäller alltså såväl innehåll i mina predikningar som hur innehållet framfördes.

Hur mycket av det jag predikade som jag idag anser är fel rent teologiskt kan jag inte svara på utan att lyssna igenom allt vilket jag inte har någon möjlighet till. Det är inte heller nödvändigt. Om jag tillagar en måltid med en massa goda och nyttiga ingredienser, men sedan blandar gift i maten, spelar det ingen roll hur mycket gott och nyttigt det fanns - maten blir ändå oätlig. Så menar jag att man kan tänka om predikningarna från den tiden, något förenklat. Vår lära om bruden - och vår tro på att Åsa var bruden, vår syn på människan i fråga om "lydnad" in absurdum och en rad följder av dessa saker, präglade naturligtvis förkunnelsen även om ämnet till synes var något helt annat. Människor som lyssnade matades hela tiden med "rätt tankar" och varnades för att tänka något annat...

På den tiden menade jag - hur svårt det än kan vara att förstå - att jag predikade saker som Gud lagt på mitt hjärta. Jag var ju själv så förblindad (fördummad) och i avsaknad av ett sunt kritiskt tänkande. Det innebär att jag aldrig skulle kunnat se då att jag tryckte ner medlemmarna genom min predikan. Jag tyckte ju att jag gjorde tvärtom: visade dem vägen till full frihet och in i Guds vilja. Oavsett om jag predikade saker som Åsa ville skulle tas upp, något som hade diskuterats i pastorssamlingar om församlingen och dess medlemmar, eller något som jag själv "upplevde att Gud talat till mig om", gjorde jag det (allra oftast) med övertygelsen om att det var något gott och bra för församlingen.

Jag hade alltså inte några onda avsikter med att predika det jag gjorde, även om jag idag ser att det var allt annat än gott. Målet med min (och andras) predikningar var att göra folket redo för Guds vilja - här på jorden (den korta tid som återstod) och i himlen. Med tanke på hur central roll Åsa hade - i egenskap av "drottning Tirsa", Jesu brud - i vår förvridna verklighetsuppfattning, blev det förstås också centralt i predikan och undervisning. Det går nog att hitta många exempel på att jag genom predikan tillrättavisar eventuella åsikter eller frågor om Åsas tillvaro, för att nämna ett exempel. Olika "problem" eller "svagheter" (ogillar att använda de uttrycken om saker som är naturligt mänskliga egenskaper, men det var så vi såg det då) hos enskilda medlemmar kunde också få rejält med stryk i predikan. På ett raljerande eller dömande sätt kunde jag "ta itu med" sådant som behövde rättas till i församlingen. Jag tror faktiskt att de värsta exemplen på sådana "utskällningar" är de situationer när jag "på uppdrag" skulle ta upp saker som hade stört den "andligt känsliga" Åsa. Jag upplever att det lättare blir övertoner när man inte agerar utifrån en egen övertygelse, utan ska agera i någon annans sak. Det sistnämnda skriver jag inte i syftet att skylla ifrån mig för mina predikningar, utan för att försöka förklara bakgrunden - varifrån jag ibland hämtade min inspiration, för att utgå från dina frågor,

Predikningar om att döda köttet var förhållandevis vanligt, både när jag predikade och när andra gjorde det. Det är förvisso inget utombibliskt budskap, men som jag redan varit inne på: sättet jag uttryckte sådana saker på gör det ganska nedbrytande. Dessutom kallade vi ju till exempel alla former av kritiskt tänkande eller all ovilja att reservationslöst lyda den som var "högre i rang" för kött, vilket gör uppmaningen att döda köttet till ännu ett övergrepp mot åhörarna.

Tro det eller ej - medlemmarna brukade vara så tacksamma för predikan och responsen var oftast överdrivet god (sett med dagens ögon). Ett kuvat folk, som slutat tänka själva och som lärt sig att villigt underordna sig sina ledare i allt reagerar skrämmande nog oftast med att vara tacksamma även för hårdheten. Så ju hårdare jag varit och ju mer jag hade skällt, desto mer tackade de för predikan. (Vilket i sin tur uppmuntrade mig att fortsätta, naturligtvis.) Viktigare för mig än folkets respons var dock Åsas respons. Hon fick alltid rapport om hur jag hade skött mig på gudstjänsten och följde sedan upp med mig hur nöjd eller missnöjd hon var, utifrån vad andra hade sagt. Hade jag sagt det jag skulle? Hade jag varit tillräckligt sträng mot upproret? Hade jag fallit för min tendens att vara för vek? En rad frågor i stil med dessa gicks igenom efter en gudstjänst. Fick jag hennes beröm och gillande var jag tillfredsställd. Var hon missnöjd med något mådde jag desto sämre.

Att jag predikade så länge som jag gjorde, trivdes nog mitt ego med. Så även om jag var trött, svettig och hes efter predikan, var jag belåten. (Om jag inte visste att jag hade gjort något fel som jag skulle komma att ställas till svars för förstås.) Jag tror att det var med längden på predikningarna som med så mycket annat: Vi var inte som alla andra "ljumma" kristna, utan gav villigt tid till Gud. Och för min del: Det krävdes mer och mer för att ge samma kick. Än en gång ett tänkande som jag skulle protesterat högljutt mot då, men som jag idag tror ligger nära sanningen.

Det blev ett långt svar på dina frågor, men jag tyckte att det behövdes. I klartext ångrar jag och tar kraftigt avstånd från mycket i mina predikningar, precis som från livsstil och personlighet hos mig själv i övrigt. Har du frågor om något specifikt i (min eller andras) predikan eller undervisning, eller om något av det jag skrivit här är oklart, är du välkommen att återkomma!

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge. Kontakta webmaster.