www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Jag vill börja detta brev med att säga att jag inte dömer vare sig dig eller Åsa på några punkter, det är upp till Gud att göra, men jag har faktiskt en benägenhet att tro dig på många områden.

Jag har själv nyligen gått ur en församling som visar liknande tendenser fast inte på samma sätt men när det gäller maktmissbruket, kontrollen och attityden som säger att: "vi har svaret, alla andra är religiösa/har inte kommit lika långt som oss" är det mycket som stämmer in, så när du förklarar hur det var i Knutby på olika sätt så tycker jag mig känna igen ett mönster.

Puh, det blev många frågor det där, hoppas att du tar dig tid att besvara dem. Önskar dig lycka till i ditt liv och att ifall du verkligen talar sanning att Gud skall upprätta dig och låta all sanning komma fram.

Jag kan inte svara med full säkerhet på den frågan, eftersom jag inte vet hur jag skulle tänka om jag vore skyldig till det jag är dömd för men jag tror att jag skulle erkänna min skuld - bekänna min synd - om så vore fallet. Jag förnekar inte att jag bär ansvar för det som skett, och inte heller mina övriga fel och synder utan vill bekänna inför både Gud och människor det jag förstått att jag är skyldig till. Om jag dessutom vore skyldig till anstiftan till mord och mordförsök tror (och hoppas) jag att jag skulle ha svårt att leva med något sådant på mitt samvete i längden. Innan jag hade lärt mig att leva som "Knutbyhelge" var jag en öppen och ärlig person, det kan mina tidigare vänner intyga. Alla lögner och hemligheter var en av de saker som tärde på mig mot slutet i Knutby, så jag tror att jag som tillfrisknad skulle vilja erkänna allt, inte minst inför mina nära och kära.

Det blir förstås egentligen bara spekulationer omkring en hypotes, så mer precist än så här kan jag inte besvara den frågan.

Det finns nog flera olika skäl till det. En huvudsaklig anledning, som jag tror är viktig att förstå, är att de inte tror att Åsa gör fel eller syndar när hon ljuger. Resonemanget har blivit så skruvat så att man menar att det kan vara rätt att ljuga för utomstående för att skydda Guds sak. Låt mig ta ett konkret exempel:

När ledare från pingströrelsen kontaktade församlingen för att reda ut de uppgifter de hade fått om att Åsa trodde sig vara Jesu brud, och när massmedia också började fråga om dessa saker, diskuterades intensivt i den inre kretsen hur vi skulle hantera det. Lösningen hittade vi i Matt 16:13-20. Där frågar Jesus vad folket säger om honom och sedan vem lärjungarna tror att han är. Simon Petrus gör då den fundamentala bekännelsen: "Du är Messias, den levande Gudens son". Jesus svarar honom att detta är något som inte kött och blod har uppenbarat för Petrus, utan "min Fader som är i himlen". Sammanhanget slutar med meningen: "Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias."

Parallellen till Åsa - eller Tirsa som vi kallade henne - blev följande: Att hon var Bruden var något som inte kött och blod kunde uppenbara för någon, utan det måste vår Fader i himlen göra. Den som ska veta denna "hemlighet" måste alltså få det uppenbarat från Gud själv, annars kan man ändå inte ta emot det eller förstå det. På samma sätt som lärjungarna förbjöds att tala om för någon att Jesus var Messias, förbjöds vi därför att tala om för någon att Åsa var Tirsa, Jesu brud och himmelens drottning. "Jesus uppmanar ju sina lärjungar att ljuga här, så då kan det alltså vara rätt att ljuga - när det är för Herrens sak" konstaterade vi. Denna lösning skulle sedan alla i församlingen informeras om som hade fått veta att Åsa var Bruden. Det fick varje teamledare i ansvar att förmedla till var och en i sitt team.

Plötsligt hade vi alltså vantolkat Bibelordet så till den milda grad att vi utifrån Bibeln kunde motivera att det kan vara rätt att ljuga!

Ett annat sätt att lösa problemet med frågor om vi trodde att Åsa var bruden, var genom att vi hade slutat att kalla Jesus för Kristus. (Det har sannolikt förändrats sedan dess, men så var det på min tid.) Vi använde konsekvent Messias istället för Kristus. Även när vi läste Bibeln sa vi Messias där det stod Kristus. Kristus är en (grekisk och därmed icke-judisk) translitterering av hebreiskans Messias och vi ville återupprätta bilden av Jesus bland annat genom att hålla fast vid Jesu judiska rötter. Jesus Kristus har ju dessutom kommit att uppfattas nästan lika mycket som ett egennamn som "Arne Persson" är, medan Jesus Messias fortfarande har den innebörd och betydelse för människor som ordet egentligen ska ha, menade vi. När folk frågade om vi trodde att Åsa är Kristi brud kunde vi därför säga nej med ett slugt leende, eftersom vi trodde att hon var Messias brud, eller Jesu brud förstås.

Börjar man acceptera lögn som Guds vilja på ett område, följer snart flera. "Gud kan alltid göra undantag", "Gud är större än sitt Ord", "Gud kan gå utanför sina egna lagar" osv blir då fullt fungerande ursäkter för att ljuga när det behövs.

Ofta vet alltså medlemmarna om att Åsa ljuger, men tror att hon gör det för att det är rätt, för att det är Guds vilja. Problemet är att varje gång hon ljuger offentligt, tvingar hon därmed sina medlemmar att ljuga, eftersom de får bekräfta Åsas ord inför anhöriga eller andra kontakter. Till och med barnen tvingas ju ljuga för att skydda de hemligheter som de fått förklarat för sig att "de andra" inte kan förstå.

En annan sak är det med de lögner som också serveras medlemmarna. Alla vet ju inte om allt som sker omkring Åsa och hennes närmaste. Sådana lögner skulle nog kunna få en och annan att tvivla på hur rätt allt är - om de avslöjas.

I vardagligt språk har ordet sekt fått en tydlig värdeladdning, som det egentligen inte har från början. Slår man t ex upp "sekt" i SAOL finner man att en sekt är en "(mer eller mindre fast organiserad) grupp av personer, vilken i fråga om idéer eller åskådning avviker från sin omgivning eller från en förhärskande meningsriktning eller troslära" osv. Jesu efterföljare på Bibelns tid var alltså en sekt. Och här i Sverige kunde man exempelvis så sent som på 60-talet kalla både baptiströrelsen, pingströrelsen och andra frikyrkor för sekter. Idag är det få som skulle kalla dessa församlingar för sekter, eftersom ordet sekt fått en klart negativ innebörd. Jag gissar att din fråga syftar på vad jag tycker kännetecknar en sekt i den mer värdeladdade och kanske nedsättande betydelsen av ordet. Vad jag ville ha sagt innan jag svarar på det är alltså att jag menar att man måste komplettera "sekt" med ett egenskapsord för att kunna beskriva dess kännetecken, t ex en manipulativ sekt.

Jag försöker här i några punkter beskriva lite kortfattat vad jag tycker kännetecknar sekten i Knutby, som jag utan tvekan definierar som en manipulativ sekt:

Listan kan säkert göras både längre, tydligare och mer utförlig, men dessa saker tillsammans tycker jag kännetecknar en manipulativ sekt, som Knutby Filadelfia blivit.

Precis som lögnerna till sist ansågs vara "rätt" eftersom det var Guds vilja att ljuga, kunde normer på andra områden förändras. Eftersom Åsa förklarade att det som normalt sett skulle betraktas som otrohet var rätt för henne, trubbades de spärrarna av genom mitt "betjänande" av henne. Om Åsa kunde ha relationer vid sidan av äktenskapet, med motiveringen att Gud kan gå utanför sitt ord osv, kunde väl Gud göra fler sådana undantag. Patrik och den kvinna som skulle bli hans fru efter att Åsa "gått hem" (dött), inledde sitt förhållande med samma motivering; det var inte otrohet, utan Guds vilja. På samma sätt var det också när Sara och jag inledde vårt förhållande. Vi trodde att det var Guds vilja, och tänkte inte relationen som en otrohetsaffär utan som något som Gud hade bestämt. När jag ser tillbaka på det idag, känns det förstås helt ofattbart att jag kunde tro och tänka så, men så förvridna värderingar fick jag i den rollspelsliknande tillvaro som vi till sist levde i.

Förhållandet med Nettan var det lite annorlunda med. Även om vi också trodde oss ämnade för varandra, hade vi mindre "andliga förklaringar" i vår relation. Vi hade ju - till skillnad från Sara och jag - inte heller det övriga ledarskapets stöd för vårt förhållande, utan fick smyga med det inför omgivningen. Så här handlar det nog om att samvetet hade trubbats av, eller till och med stängts av. Efter flera års lögner och dubbelliv där jag mådde allt sämre, struntade jag nog helt enkelt i att lyssna till samvetet.

Jag tror definitivt att jag var känslomässigt avstängd på flera sätt, som du skriver. Kanske får jag med tiden en större förståelse själv för hur allt kunde bli som det blev, men så mycket bättre än så här kan jag nog inte förklara det idag.

Ja, det är inte svårt att förlåta människor om man kommer ihåg sitt eget beroende av Guds godhet, nåd och förlåtelse. Jag har själv så ofantligt mycket som jag behövt förlåtelse för, så med vilken rätt skulle jag hålla andras fel emot dem? Jag har aldrig haft svårt att förlåta människor, men har svårt att inte göra det... och jag har svårare att förlåta mig själv än att förlåta andra.

Visst finns det saker som jag fortfarande är arg på, ledsen för eller besviken över, och saker som jag inte kan förstå. Men samtidigt vet jag att de allra flesta i sammanhanget bara gör det de tror är rätt, vilket gör att jag knappast kan lasta dem för deras handlingar. Och det handlar ju om människor som jag tycker om och bryr mig om. Det betyder inte att jag inte kommer att bemöta felaktigheter om jag kan, eller att jag inte kommer att försöka få rätt i sakfrågor. Men jag vill inte göra det utifrån hämndlystnad eller fiendskap, utan för att det är rätt mot alla inblandade parter. Det handlar också om att försöka bidra till att inte fler i sammanhanget far illa än de som redan gjort det.

Jag vidhåller att förlåtelse inte handlar om en känsla, utan om en inställning. Utifrån det kan jag svara som jag gjort här. Sen är det, tack och lov, inte min sak att vare sig döma för eller fria från felaktigheter och synder. Min sak är att sträva efter inställningen att inte i bitterhet hålla saker emot andra.

Det här är en fråga som jag tycker har fel fokus. Varför vill vi så gärna ha en syndakatalog? Det skulle bli lika fel att svara både ja och nej på frågan, anser jag. Utan sammanhang och hänsyn till personen har jag ingen åsikt i frågan.

Förr eller senare kommer jag ju ut ur fängelset (om jag inte avlider av någon anledning innan dess). Hur mitt liv kommer att se ut då, har jag ingen aning om. En pastorsroll är inget jag eftersträvar, och det är i vilket fall som helst inte heller något man tar sig, utan något som man anförtros av Gud och människor. Jag har svårt att tänka mig det i nuläget...

Ja, allt jag har förstått att jag gjort fel har jag gjort upp med Gud och vänt om från. Sedan är ju det en pågående process, där jag igen och igen får göra det. Det ingår i livet som människa.

Skvaller förekommer nog i nästan alla sammanhang med människor, och därmed även i Knutby, men jag tror inte att det är mer skvaller bland medlemmarna där än det är i andra församlingar. Däremot pratades det alldeles för mycket om medlemmarna inom ledarskapet. Framför allt i den närmsta kretsen omkring Åsa, där människors problem och förtroenden diskuterades hela tiden. Åsa hade rätt att få veta allt, och visste därför i stort sett allt om alla. Hon kunde även anförtro åt vem hon ville, saker som egentligen låg under tystnadsplikten, även till människor som inte själva hade tystnadsplikt. Åsa kunde bli väldigt upprörd om saker hade hållits utanför hennes kännedom, som någon av oss andra ledare hade fått veta under själavårdssamtal eller liknande.

Jag tror att det är svårt att hitta ett generellt svar på den frågan, eftersom alla slags människor kan hamna i en sekt, som t ex Knutby Filadelfia. Oftast finns naturligtvis ett antal saker som tilltalar och gör att människor vill gå med. Det kan vara en tät gemenskap, ett radikalt budskap, till synes lyckliga och lyckade människor, löften om hur bra du kommer att få det om du går med osv. Men det skiljer sig förmodligen från person till person.

Frågan är om det alltid är människor som söker sig till sekter, eller om det ibland är sekten som söker upp människor... Många av oss som blev ledare i Knutby hade ju egentligen inte sökt oss dit, utan blev "ditlockade". Åsa pratade ofta om hur hon hade "handplockat" sitt folk och hur Gud hade visat henne vilka som skulle komma dit. Det innebar att hon hade träffat oss på olika platser som hon besökt och arbetat på, knutit nära kontakt och sedan bearbetat oss med målmedvetenhet tills vi flyttat till Knutby. (Det är så jag ser på det idag, när jag tittar tillbaka på den tiden.) Hur det gick till är en annan historia, så jag lämnar det.

Församlingen i Knutby bildades 1921 och var en "vanlig" pingstförsamling, men påbörjade en tydlig förändring sedan Åsa hade flyttat dit och fått utrymme som ledare. Det var 1992, om jag inte minns fel. Ganska snart märktes en förändring i förkunnelsen och atmosfären i församlingen, och efter ett par år under Åsas ledning hade förändringarna blivit för stora för en del medlemmar, som då valde att lämna. Utvecklingen i den allt mer utombibliska riktningen har sedan skett gradvis och under flera år. Det är förmodligen en förutsättning för att det skulle kunna bli så galet. Hade förändringen varit hastig, hade inte många ställt upp på galenskaperna. Men om det sker små förändringar, steg för steg, märker man inte själv vad som sker - förrän man möjligtvis "vaknar upp" och får en smärre chock. Samtidigt har nog utvecklingen accelererat i hastighet och tog riktig fart efter att Åsa menade sig ha ingått ett förbund med Jesus.

När en människa upphöjs bortom möjlighet till ifrågasättande, kritik och prövning är risken att det går fel väldigt stor. Så snart man lämnar Bibeln som högsta auktoritet, så att man kan tillåta läror utanför Skriften, kommer det också med all säkerhet gå fel. Båda dessa saker ligger till grund för utvecklingen i Knutby: Åsas upphöjelse och uppenbarelser (läror) utanför (och i strid med) Guds ord.

Åsa har uppenbarligen en dragning åt att vara unik och särbehandlas. Hon har på tidigare platser haft (omvittnat) svårt att underordna sig någon annan och att ta emot kritik. Det har lett till att hon fått sluta efter en tid i de församlingar, bibelskolor osv där hon arbetat. När hon kom till Knutby fanns utrymme för ett utökat maktutövande och hon fick en grupp som slöt upp bakom henne mot kritiker. Därmed kunde allt det jag har beskrivit i svaren på fråga 2, 3 och 11 förverkligas där. Alla vi som backat upp Åsa i hennes upphöjelse och accepterat de läror som uppkommit, bär således ett delansvar för att församlingen blev en sekt.

Ja, Åsas ord ifrågasätts inte, utan ska tros, lydas och respekteras - för att det är hon som säger dem.

Ja, uppror och trots mot din ledare jämförs och jämställs med uppror och trots mot Gud.

Eftersom Åsa vet i stort sett allt om varje medlem - även om hon inte själv pratat med vederbörande utan fått det vidareförmedlat från någon annan - kan hon med lätthet "tala rakt in i den personens situation", vilket alltså tolkas som att hon är profetisk. De flesta vet ju inte att saker de sagt i förtroende till sin ledare förs vidare uppåt i hierarkin. Det är inte så svårt att "profetera" under sådana förutsättningar. Om man dessutom har förmågan att tala i så pass otydliga fraser att mottagaren kan tolka in det i en situation som passar, är det lätt för den som själv kallar sig - och dessutom omtalas som - profet att bekräftas i den rollen.

Ett annat skäl till att Åsas profetior tycks stämma, är förmodligen att de som tror på hennes profetior själva ser till att uppfylla dem. Därmed blir ju profetian sann - i efterhand. Självuppfyllande profetior är vanligt i sammanhang med en stadigvarande och respekterad (kanske fruktad) profet.

Ett tredje skäl är de ständigt förekommande efterkonstruktionerna, där historien skrivs om så skickligt att alla tror på "den nya versionen". I dessa sammanhang kan även Åsas ord skrivas om i efterhand, så att man plötsligt "minns" att hon förutsagt det man upplever nu...

Till sist finns ju ett antal "stora" händelser som Åsa profeterat om, som hon själv använder för att styrka sin auktoritet som profet. (En kvinna som hamnade i rullstol efter att Åsa varnat henne, Helénes död, m fl ex.) Det gör också att människor kan tro att hennes profetior stämmer.

Jag önskar att jag visste, men det gör jag inte. Ett par saker kan jag dock tänka mig ökar chanserna för en upplösning av sekten i Knutby:

Den som har någon relation till (vänner, familj) medlemmar i Knutby Filadelfia, bör vara tydlig med att tala om att det finns stöd och hjälp den dag någon vill lämna. Eftersom församlingen ofta betraktas som ens nya (riktiga) familj och ens närmaste (och enda äkta) vänner, kan det vara svårt att se någon utväg den dag tvivel på sammanhanget kommer. Att då veta att någon sagt att den vill vara en väg ut kan vara avgörande. Nu ska man vara medveten om att en sådan upplysning sannolikt kommer att bemötas med förakt och kanske med ilska, eftersom det ses som orättfärdig kritik mot både Åsa, församlingen och medlemmen själv - tills tvivlets dag kommer.

Jag har lite fler funderingar omkring din frågeställning i svar på tidigare frågor. Läs gärna dem också. Du hittar dem här och här.

Ja, det var mycket fokus på andevärlden i Knutby. Mycket fick andliga förklaringar, så visst kan man säga att vi såg demoner i varenda buske - och framför allt i var och varannan människa.

Jag håller fortfarande på och omprövar min syn på en rad lärofrågor, så min uppfattning om andevärlden är under utveckling... Jag nöjer mig med att svara att jag tror på en andevärld med gott och ont, men att vi alldeles för ofta tenderar att skylla mänskliga faktorer, egenskaper, händelser och yttringar på antingen Gud eller djävul något jag tror kan ställa till med bekymmer. Därmed inte sagt att det aldrig kan handla om ondskans andemakter eller Guds verk, för jag tror att den andliga världen är påtaglig. Klart är att Jesus är Herre över allt och alla! Att reda ut begreppen ytterligare skulle bli ett långt stycke, så jag avstår från det till en annan gång.

Absolut inte! Att härleda någons sjukdom till synd i den personens liv anser jag saknar stöd i Bibeln. Jesus fick t ex en gång frågan om vem som hade syndat, en blind man eller mannens föräldrar, eftersom mannen hade fötts blind. Det var en vanlig uppfattning då - som fortfarande förekommer i vissa sammanhang - att sjukdom eller andra svagheter och lidanden är en följd av den drabbades synder. Jesus avvisar dessa tankar och svarar att varken mannens eller hans föräldrars synd hade orsakat blindheten.

Man blir sjuk av virus, bakterier, kroppens åldrande och nedbrytning, miljöförstöringar osv - inte för att man har syndat.

Ja, det hoppas jag verkligen. Jag tror att jag har lärt mycket av mina erfarenheter som gör att jag kommer att vara mer försiktig, mer kritisk och prövande, och mer lyhörd för vad vänner och familj säger. Och förhoppningsvis kommer jag att tillfriskna helt från "sektsjukan" som jag levt med, så att jag åter kan följa mitt hjärta istället för sektnormer i framtiden.

Jag tror att det bästa rådet jag kan ge mig själv är att inte försöka ge råd till svensk kristenhet idag. :-) Jag tror inte heller att jag ska ge råd till någon annan som inte själv frågat efter det.

Ja, det var sannerligen en del frågor, men det tycker jag ju är bra. Återkom gärna med fler, eller med följdfrågor utifrån mina svar.

Tack för dina vänliga ord på slutet! Ett gott liv och Guds välsignelse önskar jag dig också.