www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Som så mycket annat gällande tillvaron i Knutby, finns största förklaringen i tron på att Åsa är Jesu brud och himmelens drottning, "Tirsa". Det gjorde att många av oss accepterade saker - eftersom det var "för Tirsas skull" - som vi annars aldrig skulle runnit oss i. Så även Alexandra. Utöver detta bidrog säkerligen läran om kvinnans underordnade ställning till att förhindra protester mot situationen.

Innan Alexandra och jag gifte oss klargjorde Åsa för sin syster vad som gällde: Jag tillhörde Åsa. Gud hade kallat mig att ge mitt liv för Åsa. Alexandra kunde aldrig begära att komma före Åsa i min prioritering osv. Alexandra hade alltså ingen rätt att göra anspråk på mig. Så även om jag skulle vara Alexandras man, tillhörde jag egentligen någon annan - Åsa, eller rättare sagt Tirsa. Om man är beredd att ingå ett äktenskap med sådana villkor, finns också förutsättningar att (om än med smärta) acceptera det som skulle komma.

När Sara - med Åsas, mitt och övriga ledarskapets gillande - flyttade in hos oss, och övertog Alexandras plats i sovrummet, skedde det med motiveringen att det var för "Tirsas rätts skull" och därmed att det var Guds vilja. I en miljö där villkorslös lydnad är ett fundamentalt begrepp, kunde inte Alexandra ifrågasätta något som både hennes Drottning (som Åsa skulle betraktas som), hennes man, samt hennes övriga ledare ansåg vara Guds vilja. Denna livssituation var istället något som både Åsa, jag (ensam och tillsammans med Sara), Peter (i egenskap av dåvarande teamledare för Alexandra) och andra ledare "uppmuntrade" - och vid behov tillrättavisade - Alexandra att med tacksamhet (!) vara uthållig i.

Alla var vi tvungna att vara beredda att ge allt för att "Tirsa" skulle få sin rätt. Att Alexandra fick leva i avsaknad av vad hon borde få från sin man - och till råga på allt skulle tåla att se att Sara tycktes få det från mig istället - skulle hon se som något hon fick "offra för Tirsas skull". Det skulle hon (förstås) belönas för i det kommande livet, efter att Tirsa fått sin rätt.

När Alexandra talade med Åsa om att det här var jobbigt, gjorde Åsa ibland också en parallell mellan Alexandras situation och sin egen: Eftersom Åsa (i egenskap av bruden) inte kunde leva fullt ut tillsammans med sin man (Jesus) förrän hon "gått hem" (dött), skulle inte heller Alexandra beklaga sig över att hon inte fick leva fullt ut tillsammans med sin man innan dess. På det sättet kunde det hela vändas till en ära - att få lida för Tirsas skull. Så även om det utan tvekan var fruktansvärt för Alexandra att jag och Sara levde som ett par, var det samtidigt en anledning till stolthet i vår sjuka fantasivärld.

Jag har full förståelse för att det här är väldigt svårt för en utomstående att sätta sig in i och förstå, men jag hoppas att jag lyckats förklara resonemanget som framtvingade Alexandras acceptans hjälpligt åtminstone. Återkom gärna om jag behöver vidareutveckla något!