Jag har hört av församlingsmedlemmar att du har tuktat Samuel F med fysiska slag. Stämmer det och kan du i så fall berätta om det?

Finns det fler tillfällen när du har använt våld mot någon i församlingen ?

/Iakttagare

Tyvärr så stämmer det att jag har tuktat Samuel handgripligen. Det är ännu en handling som jag skäms för idag, men jag ska likväl försöka återge vad som skedde.

Händelsen inträffade på Gränsta gård, i samband med ledarskapskurs. Det här var under en period när Samuel - som det hette - inte "stod rätt" inför Åsa och Gud. Detta för att Åsa ansåg att han inte hade lyckats tukta sin fru tillräckligt. Jag vill inte gå in på bakgrunden till att han skulle göra det, men Åsa blev mer och mer störd på Samuel och till sist var det mesta han gjorde "fel". Samuel var under den här tiden - fullt förståeligt - inte "välfungerande". Idag inser jag att det förmodligen berodde på att han hade dömts, men då ansåg vi ju att det berodde på att han inte var fri osv.

Samuel skulle vara med på ledarskapskursen, men hade gång efter gång "förstört" hela lektionen genom att sitta och se ut som sju svåra år, mumla dystert om han fick ordet och bete sig allmänt som ett vrak. Inte konstigt, eftersom han var dömd att vara svag, misslyckad och bunden... (Jag beskriver honom som vi såg på honom då, inte som jag ser det idag.) Vi pratade om Samuel flera gånger och diskuterade om han ens skulle få vara med på ledarskapskursen, eftersom han förstörde för de andra, som det hette. Åsa krävde att vi skulle sätta hårdare press på honom och tvinga honom till förändring. "Du får väl slå till honom om inget annat hjälper" sa hon till mig då. Och det var ungefär vad jag gjorde...

Han var precis på det sättet som han "inte fick vara" och jag följde med honom ut ur salen där vi hade kursen. Ute i "hallen" ovanför trappen stoppade jag honom och sa till honom på skarpen att skärpa sig. Då mumlade/gnällde han fram ett "jag kan inte". Och då knuffade jag omkull honom så att han föll ner i soffan och blev sittande. Därefter gav jag honom en örfil och skällde på honom att "nu räcker det Samuel, res dig ur det här nu". Och konstigt nog så blev det en helt annan Samuel efter det. Han "ryckte upp sig" och fungerade bra i gruppen resten av kvällen. Idag skäms jag nåt fruktansvärt över det här, men då var det något som "var rätt" eftersom inget annat hjälpte. Jag fick beröm av Åsa för att jag hade varit lydig mot Anden och gjort vad som behövdes osv.

Låt mig understryka att jag inte menar att som en barnunge skylla ifrån mig på Åsa och säga "det var hennes fel". Det var jag som gav Samuel en örfil och inte hon. Men precis som med allt annat skulle det inte ha skett om inte hon hade sagt att det skulle göras. Det fråntar inte mig ansvaret för vad jag gjorde, men förklarar varför jag gjorde det. Hoppas du förstår hur jag menar.

Somliga deltagare i kursen reagerade förstås på händelsen, men fick då förklaringen att det var bra och rätt. Samuel själv fann stöd för mitt agerande i en vers i Psaltaren som lyder: "Om en rättfärdig slår mig, är det av kärlek, bestraffar han mig, är det som olja på huvudet, mitt huvud skall inte avvisa det" (Ps 141:5). Efteråt, när allt jag gjort skulle omprövas i Knutby, kan jag tänka mig att det istället var fel gjort av mig. Så har de gjort om historien i många andra fall, både när det gäller mig och när det gäller andra. (Själv har jag förstås också omprövat allt jag gjort och anser att det här var fel, men man kan nog inte jämföra den omprövning av mig som de gjort i Knutby med den jag gjort själv...)

Nej, jag har inte använt våld mot någon annan i församlingen, utan det här är det enda tillfället som tuktan tagit sig fysiska uttryck, åtminstone fråll min sida. Ett tillfälle för mycket.

/helge

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.