Hej Helge!

I Knutby hänvisas ständigt till att "det är Guds vilja" (förmedlad av Åsa). Motiverades din upphöjelse till föreståndare och herde för gruppen också med "Guds vilja"? Har resultatet av detta uppenbara misstag, inte av Gud, utan av Åsa och Wincent lett till någon omvärdering av dem och minskad tilltro från gruppens sida?

Det lär också ha funnits en regel att ingen pastor skulle möta en kvinna ensam i själavårdsärende (enl Wincent). Fanns det en sån regel och hur kunde du få leva som du levde med acceptans från ledningen?

Hälsningar Johan

Ja, det var givetvis med motiveringen att det var Guds vilja som jag blev föreståndare, och därmed i klartext för att det var Åsas vilja. Enligt uppgift talar och predikar Åsa med samma "säkerhet" om vad Gud säger och vad som är Guds vilja, så det är en oförändrad tilltro till henne och hennes ord i församlingen. Det är det som är så märkligt; oavsett hur många gånger hon reviderar historien, nutiden eller Guds tilltal och vilja, så lyckas hon göra det på ett sätt som alla accepterar och gör till "sanning". Det finns helt enkelt inget utrymme för att pröva eller ifrågasätta hennes ord.

Regeln om att ingen manlig pastor ensam ska själavårda en kvinna gällde absolut inte alla. Kim Wincent följde den strikt för sin egen del, men i övrigt gjordes många andra bedömningar. Det finns till och med tillfallen då sådana träffar skulle ske, för att "bryta med religiösa föreställningar eller rädslor". Åsa har aldrig brytt sig om sådana begränsningar för sin egen del, och det gjorde förstås att många av oss andra inte heller behövde göra det. Under vissa perioder, eller om skäl uppstod, kunde en del bli tillsagda att inte träffa någon av det motsatta könet ensam, men det var långt ifrån någon allmän regel.

Det hade naturligtvis varit i stort sett omöjligt för mig att leva som jag gjorde om ledarskapet hade praktiserat en sådan regel. Jag och Nettan fick dock tillsägelsen att inte träffas ensamma så mycket som vi gjorde - vilket vi som bekant trotsade rejält. Men att hävda att ingen samtalar ensam med någon av motsatta könet, samtidigt som jag och Sara - med ledarskapets sanktion - delade säng, eller samtidigt som Urban tillbringade nätterna hos Åsa, blir ganska fånigt.

Att jag kunde leva som jag gjorde berodde mycket på att jag inte var ensam om att leva "utanför normala normer". (Förhållandet med Nettan undantaget, eftersom det var utan Åsas godkännande.) Värderingar försköts hela tiden och möjliggjorde förändringar i vad som var "rätt", allt eftersom det passade. Så bedrövligt, men sant.

/helge

2006-09-06 - Publicerat.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.