Alla frågor/svar:
Hej igen Helge
Eftersom du skrev att du var glad att jag följde upp en fråga när jag inte var nöjd med svaret får du mer av den varan. Inte för att jag inte är nöjd med svaret på min förra fråga utan mest för att jag konstaterar att andra inte är nöjda med svaret. Hänvisar igen till vad man kan läsa på en annan webbplats. Enligt uppgifter där säger Marina att du ljuger i alla fall och att du fortfarande är sektsjuk. En person har teorin att du vill misskreditera Marina och skada hennes trovärdighet eftersom hon påstår att du hade ett förhållande med Sanna redan innan Heléne hade dött. Jag tycker att du är föredömlig som skriver att du inte vill utlämna Marina men jag vill fråga några saker till om henne i alla fall. Hoppas du kan svara.
Jag har försökt få klarhet i de här sakerna genom att prata med en kvinnlig medlem i Knutby som jag känner lite. Dom säger att Marina har vredesproblem, är falsk och ljuger om mycket. Dom är väl bara glada om ni två inte är överens. Att dom säger att du ljuger visste du nog redan eller hur. Bortsett från det trodde hon att du och Marina egentligen bara "pratar förbi varann" och att det blir som att ni anklagar den andra för att ljuga fast ni egentligen hänger upp er på olika saker. Och jag tänkte att det kanske är sant och vill för den sakens skull ställa några frågor till.
Tjejen i Knutby påstår att du däremot VERKLIGEN gjort sexuella närmanden mot två andra tjejer i församlingen efter en fest. Du var full och tafsade VÄLDIGT intimt när ni skulle kramas godnatt.
En annan uppift hon gett mig vill jag också fråga om som hon tyckte var hemsk. Innan du hade tagits av polisen efter att Sanna hade dött hade det redan börjat diskuteras vem som skulle bli din nya fru. Någon eller några hade trott att det kunde vara en av Nettans bästa väninnor som skulle gifta sig med dig men du och Patrik förklarade att det var fel att tänka så. Nettan hade varit svart i blicken ett tag för det men var klart lättad när du hade pratat med den här väninnan om att hon inte skulle tro nåt sånt. Enligt min källa var det ganska lätt att se när Nettan var arg och så.
Hon säger också att Netton blev arg när hon fick veta att Sanna skulle bli din fru när Heléne hade dött. Och att du och Netton har "gullat" och flörtat mycket så länge hon kan minnas även om hon aldrig kunde tro att ni hade nåt förhållande ändå eftersom du var pastor och så nära Åsa.
Jag kan som en motvikt till alla antydningar om att du var helt hopplös med kvinnor påpeka att den tjej som jag har kontakt med aldrig har varit osäker på vart hon har dig, trots att du gav komplimanger och "så mycket kärlek ", som de säger i församlingen.
Nu kommer mina frågor om det jag har skrivit:
Din uppgiftslämnare har förmodligen en poäng i att Marina och jag pratar förbi varandra och därför framstår som betydligt mer oense än vi egentligen är. Vi har ju inte alls pratat med varandra om de här sakerna, utan det blir frågor och andrahandsuppgifter som kommer från andra. I tisdags den här veckan (den 15/8) hade jag besök av en vän till Marina som förmedlade en hälsning och återgav Marinas berättelse för mig. Den berättelsen jag fick höra då skilde sig ordentligt från den som finns i förundersökningen och som jag tror att jag fått frågor utifrån. Det mesta jag fick återgivet av Marinas vän i tisdags kan jag skriva under på, även om det fortfarande finns skillnader i våra minnesbilder, något som egentligen är mer naturligt än motsatsen skulle vara.
Första frågan jag fick om Marina (från Nanna Parland) gällde bland annat om jag var arg på henne för att hon avvisade mina närmanden i Indien. Eftersom jag inte har försökt närma mig Marina erotiskt reagerade jag på det och dementerade den uppgiften. Men om hon minns en situation som obehaglig och/eller som att jag har kommit för nära är jag förstås ledsen för det, eftersom det aldrig har varit min avsikt. När jag fick Marinas berättelse återgiven för mig i tisdags, hade hon dock sagt att det inte förekom något erotiskt, men att hon ändå uppfattade händelsen som besvärande eller onaturlig. Och oavsett vad mina avsikter i situationen var, är det förstås avgörande hur Marina uppfattade det. Som ledare låg ansvaret på mig att vara lyhörd för hur mitt beteende uppfattades, ett ansvar som både jag och andra ledare i Knutby gång på gång försummade.
Så ja, uppenbarligen finns det situationer som vi båda upplevde olika då, och som vi inte heller har identiska minnesbilder av idag. Om det används för att undergräva trovärdigheten hos någon av oss, tycker jag förstås att det är tråkigt, men självklart får var och en avgöra hur den ser på det.
Jag kan inte gå in på omständigheterna omkring dessa händelser, mer än jag gjort i mina tidigare svar, eftersom jag inte vill utlämna Marina. Något jag även skrev som avslutning i mitt förra svar till dig. Det gör att jag inte kommer att utveckla denna fråga ytterligare.
Jag vore en dåre om jag ville misskreditera Marina. Sanningen är att när jag fick veta att hon hade lämnat Knutby blev jag väldigt glad och tänkte att hon är en av de bästa tänkbara sektlämnare, sett utifrån önskan att sektens hemligheter ska avslöjas. Jag känner nämligen henne som en rak och uppriktig människa som är tillräckligt orädd och tuff för att berätta sanningar som Åsa & Co vill ska förbli okända. Eftersom hon är insatt även i en hel del av det som inte alla medlemmar känner till, är hennes ord väldigt värdefulla för alla som vill att mer ska bli klarlagt, oavsett om man talar om sektens tro, lära och liv eller om brotten som begåtts. Hon kan därmed också bekräfta (eller dementera) mycket av mina berättelser och uppgifter, vilket jag förstås hoppas att hon gör.
Jag vet inte exakt hur mycket Marina känner till om allt, och vet inte heller hur mycket hon har berättat, men jag har fått tillsänt mig några utskrifter med uppgifter från henne. Utan tvekan kan jag ändå påstå att jag anser att hon är trovärdig och talar sanning. Det innebär att det finns ytterligare pusselbitar - och viktiga sådana - i byggandet av sanningen om Knutby. Jag tror tyvärr inte att någon ensam kommer kunna presentera sanningen, utan att en samlad bild av flera personers upplevelser kan resultera i en så verklighetsnära bild som möjligt.
Så; nej jag vill inte misskreditera Marina och ja, jag anser att hon är trovärdig och talar sanning.
Att de påstår att Marina har vredesproblem beror på att de uppfattar allt som kan orsaka Åsa bekymmer som ett problem. Åsa, och därmed hennes medlemmar, tillskriver gärna människor negativa egenskaper om de upplever dem som ett hot på något sätt. Min uppfattning om Marina är att hon är temperamentsfull och kan vara nästan burdust rättfram - men nu menat i positiv bemärkelse. Det gjorde att hon öppet protesterade när det var något hon reagerade på, vilket naturligtvis var oacceptabelt i Knutby. Jag tror också att hennes temperament bidrar till att göra henne så orädd som jag upplever henne, vilket naturligtvis skrämmer Åsa & Co en aning idag; Marina vågar ju stå emot Åsa!
Utan att veta om Marina skulle ge sitt samtycke till det, vill jag berätta om en händelse som visar ganska bra hur Marina är, med tanke på temperament och mod.
När Marina, Alexander och jag åkte till Indien tillsammans, möttes vi upp på flygplatsen i Chennai av vår värd Franklin. Vi skulle fortsätta resan därifrån med nattåg mot Coimbatore. Tyvärr strulade det till sig under transporten till järnvägsstationen, med resultatet att vi kom ifrån varandra. Alexander var plötsligt försvunnen, tillsammans med all vår packning. Marina, Franklin och jag hade hamnat rätt, men inte Alexander och våra saker. Efter ett alldeles för långt och oroligt letande (med följden att vi missade vårt tåg) hittade vi äntligen Alexander och våra väskor i betydligt skummare kvarter än man kunde önska sig. Det var kväll, mörkt och en miljö där inte ens vår indiske värd var trygg. Nu bar det sig inte bättre att där fanns ett gäng som en tid hade hållit ögonen på Alexander och kanske framförallt på all vår packning. För att göra en lång historia kort och komma till saken, slutade det hela med att vi uppenbarligen höll på att bli rånade på allt vi ägde och hade. Franklins försök att tala dem till rätta åstadkom inte mycket. Han var märkbart rädd och uppmanade oss att skyndsamt försöka ta till flykt, men när vi skulle lämna gav sig gänget efter oss och det såg helt enkelt inte bra alls ut.
Där fanns alltså Franklin, som till skillnad från oss andra kunde språket och kulturen och som dessutom i enlighet med sin kultur hade ett ansvar för vår säkerhet. Där fanns pastor Helge, omtalad för sin tro och sitt mod, ledare för Aid For Nations, dessutom Åsas högra hand och ständige förkämpe. Där fanns också Alexander, vår främste missionär och bönekrigare, en man som klarade vilka obekväma situationer som helst, och som dessutom var Marinas man och därmed hade en skyldighet och ett ansvar att försvara henne. Tre "modiga" män alltså - och så Marina. Vem av dessa tre "hjältar" skulle lösa den här situationen, som verkligen var ytterst hotfull? Av mitt raljanta sätt att skriva är svaret redan givet: Ingen av oss fixade det hela, men däremot Marina! Hon ilsknade till och sa till oss tre män att ta packningen och börja gå. Sen gick hon rakt fram till ledaren för våra förföljare och presumtiva rånare och slog till honom med ett stort knippe konstgjorda blommor, medan hon skällde på honom, ömsom på engelska, ömsom på svenska. :-) Marina backade inte ett ögonblick - men det gjorde däremot ledaren och de andra i gänget!
Hela situationen är ett vansinnigt roligt minne! Och det visar dessutom tydligt vad jag menar när jag säger att Marina är temperamentsfull och väldigt orädd. Med henne som ressällskap kom "de modiga gudsmännen" på skam! :-)
Så istället för att påstå att Marina har vredesproblem, vill jag nog hävda att hon har en temperamentstillgång. Något som Åsa & Co är väl medvetna om - och bävar för, skulle jag tro.
Det är väldigt svårt för mig att själv avgöra och svara på hur tillfrisknad jag är. Sakkunniga har förklarat för mig att det som regel brukar ta lika lång tid att tillfriskna, som man varit med i en manipulativ sekt. För min del innebär det i så fall omkring sju år (från 2004 räknat) innan jag kan lita på att jag är helt återställd, även om det naturligtvis blir mindre och mindre sektsjuka kvar allteftersom tiden går. Hur mycket hjälp man får - och tar emot - påverkar förstås också hur fort en tillfriskningsprocess går.
Jag själv tror definitivt att jag fortfarande befinner mig i en process, där mycket återstår att bearbeta och läka innan jag är fullt tillfrisknad. Om jag igen får hänvisa till sakkunskapen, har jag fått lära mig att svängningar fram och tillbaka i tankar, känslor och beteenden är naturligt under en tillfriskningstid. Jag får mindre och mindre sådana "återfall" (som jag själv kallar det), men det sker fortfarande, även om jag idag oftast är ganska medveten om vad det är som sker då. Jag tror att återfallen oftare är känslomässiga än tanke- eller beteendemässiga för min del idag.
Folk jag kände innan tiden i Knutby - som konstaterade min förändring under de åren - konstaterar att de känner igen "den gamle Helge" idag. Det är tydligen ett gott tecken på att min vandring från "Knutbyhelge" till "den äkta Helge" kommit en bra bit på väg. Jag känner naturligtvis det själv också - och märker det på mitt sätt; reaktioner, attityder, beteenden osv - men vill samtidigt undvika att lura mig själv genom att tro att jag har kommit längre än jag har gjort.
(Jag vet inte heller hur mycket min miljö påverkar: isoleringen som ett frihetsberövande innebär kanske gör att processen påskyndas i vissa avseenden, men det gör också att jag inte vet hur jag skulle vara utanför murarna... )
Det är stor skillnad på mig idag, jämfört med för två och ett halvt år sedan. Jag tror därför inte att det vore riktigt att svara att jag betraktar mig som sektsjuk idag. Men jag bör nog inte påstå att jag har tillfrisknat till fullo. Inte helt frisk, men inte heller sjuk längre, utan på god väg att återfå hälsan - det får nog bli min självdiagnos. :-)
Nej, även om jag umgicks med Alexandra (Sanna) under höstterminen 1999 hade vi inget kärleksförhållande medan Heléne levde.
Med tanke på vad som kommit fram om min livsstil och otrohet är det inte så konstigt att de som sett mig och Alexandra också tror att vi hade ett förhållande. Även om vi inte hade det, höll jag som bekant inte heller tillräcklig "distans" till henne, vilket naturligtvis kan ge upphov till situationer som ser mer ut än de var. Jag har alltså förståelse för om andra trodde och/eller tror att vi hade ett förhållande, trots att så inte är fallet.
Ja, med skam måste jag svara att det är alldeles sant. Det var efter en sen middag i Waldau Seniors hus på sommaren 2003. När jag på kvällen/natten skulle gå hem och vi som vanligt kramades god natt, gjorde jag betydligt mer än så mot två kvinnor. Jag tafsade alltså riktigt illa på dem, och klart sexuellt. Till skillnad mot vad du trodde kan jag berätta vilka det rör sig om. Den första jag var på var Patriks "flickvän", alltså den kvinna han skulle gifta sig med när Åsa hade dött. Hon avvärjde mina närmanden ganska lugnt, sa till mig att lugna ner mig och gick sedan till Patrik och berättade. Den andra jag tafsade på var Nettan. Det här var alltså innan hon och jag hade inlett något förhållande, så hon blev förstås minst sagt (med rätta) förskräckt. Hon sprang därifrån och ut i skogen och visste inte hur hon skulle hantera det hela.
Senare på natten, när jag nyktrat till något och insett vad jag hade gjort, pratade vi igenom det som hänt (Åsa, Urban, Patrik, "Patriks kvinna", Nettan och en tjej som bevittnat när jag tafsade på Nettan) och jag bad alla om förlåtelse. Det spekulerades förstås en del om varför jag hade gjort som jag gjorde, men det kanske jag inte behöver utveckla nu. Det var framförallt svårt att förklara varför jag hade varit på Patriks kvinna, och det kom senare att betraktas som två skilda saker; min dragning till henne respektive min dragning till Nettan.
Nettan var nog den som blev mest chockad när det hände, men senare brukade hon istället reta mig för det inträffade - när inte andra var närvarande förstås. Vår relation förändrades ju senare det året. Några andra konsekvenser fick det nog inte direkt, även om det ibland kom upp i mina samtal med Åsa. För min egen del fick det följden att jag var betydligt försiktigare med alkoholintaget i fortsättningen. Jag var helt enkelt fruktansvärt rädd att jag skulle göra bort mig värre än jag redan hade gjort.
Det stämmer att det i liten omfattning började spekuleras om vem som skulle bli min fru när jag var änkling igen. Det var dock inget som ledningen pratade om, utan "lite längre ner" i hierarkin, bland några av Åsas tjänarinnor. Som din uppgiftslämnare berättat satte Patrik och jag stopp för sådana samtal och jag förklarade även för den kvinna som kände sig (motvilligt) utpekad att hon kunde vara trygg med att så inte var fallet. Det kan tyckas otroligt att sådana tankar och samtal kan uppstå så snart efter att någon dött, men det visar hur skeva perspektiv vi alla hade fått och hur skrämmande likgiltiga vi var, till och med inför döden.
Nettan tyckte, av förklarliga skäl, inte alls om att sådana spekulationer uppstod, så även här stämmer nog de uppgifter du fått ganska väl. (Svartsjuka var något som både Nettan och jag hade problem med.) Jag själv tyckte också att det var jobbigt när jag fick höra vad som viskades och var tacksam att inte mina ledare stod bakom gissningarna. Nettan och jag diskuterade det hela och jag fick försäkra henne att jag inte skulle gifta mig på någon annans befallning igen... Nu var jag inte för den saken skull särskilt frisk och vettig själv heller; jag hade ju planer på vem jag skulle gifta mig med redan innan Alexandra dog och det förändrades ju inte efteråt. Man kan tycka att det hade varit mer naturligt att ta en timeout i förhållandet med Nettan i den situation som uppstod, men istället snarare intensifierades nästan "beroendet". Men det var inte vad frågan gällde, så nog om det.
Även här är du anmärkningsvärt välinformerad, för det här trodde jag inte att många kände till. Jag vet inte hur detaljrikt jag ska berätta, eller hur mycket jag behöver försöka analysera varför hon reagerade som hon gjorde, men i korta drag var det enligt följande:
Nettan betydde väldigt mycket för mig och vi stod varandra nära. Det var viktigt för mig att jag hade hennes stöd i olika saker. Innan det skulle offentliggöras för församlingen, ville jag därför berätta för henne att Alexandra var den som skulle bli min fru. Vi gick undan i samband med en samling i Knutbygården och stod bakom ena gaveln och pratade. När jag sagt som det var blev Nettan - på hennes karaktäristiska sätt - "svart i ögonen", en tår rann nerför hennes ena kind och hon bet ihop tänderna och svarade: "Hon är inte värd dig!"
Jag kan tillägga att hon med tiden ändrade sig och gav mig sitt stöd innan vi gifte oss. Nettan och Alexandra lärde känna varandra och blev goda vänner, i alla fall tills Nettan och jag inledde vårt förhållande... Mer än så utvecklar jag inte det här för tillfället.
Ja, det kan man nog säga. Vi har alltid haft en väldigt nära relation, och nog kan mycket av vårt beteende betraktas som f1irtigt (och vid något tillfalle mer än så).
/helge
2006-09-03 - Publicerat.
Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang
utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.
Kontakta webmaster.