www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Hej! Tack för de utförliga svaren på mina förra frågor! Här kommer några nya:

En form kallar jag för felaktiga förtroendeband. Att som ledare anförtros djupa förtroenden i samtal, kan missbrukas för att skapa en tvungen lojalitet. Det är förstås emot alla själavårdens regler, men förekom likväl i sekten. Känslan av att "allt du säger kan och kommer att användas emot dig" efter att du öppnat dig för din ledare, skapar hållhakar. Man inser att tystnadsplikten kan brytas när ledaren anser det befogat, och är livrädd för att det ska ske.

En annan form av hållhakar kan man kalla för skuld. Den som fått väldigt mycket andlig, själslig, social, materiell eller annan hjälp, påminns om detta och känner ett tvång att förbli lojal - eftersom man aldrig förmår betala igen "sin skuld". Det har förstås ingenting med evangelium eller kristen livsstil att göra, men förekom likväl i sekten. Många som tror sig ha någon form av skuld till högsta ledaren, känner att det är ett djupt svek att kritisera - eller ännu värre lämna - sammanhanget.

Slutligen finns hållhakar som vänds till rena hot. Eftersom du utlämnat ditt innersta och släppt ledaren innanför normala integritetsgränser, är dina svagheter, rädslor och mest påverkbara områden kända. "Om du gör det här kommer det här att hända" eller "om du inte gör det här kommer det här att hända" har uttalats mer än en gång till människor som högsta topp vill tvinga till lydnad. Tror man att ledaren aldrig har fel, utan alltid förmedlar Guds vilja, vågar du inte annat än att göra som du blir tillsagd. För om du skulle chansa på att inte tro på ledarens förutsägelse och det uttalade hotet förverkligas, är det ju ditt fel. Och hur ska du kunna leva med det på ditt samvete? Sådana uttalanden kunde naturligtvis inte ledare i stort göra, utan bara den högsta ledaren hade sådan "fullmakt".

Jag vet inte om vi någonsin kommer att få veta sanningen om deras död, men det är något jag hoppas och önskar. De oklarheter som finns gällande Helénes död tror jag inte att vi kommer få svar på - om ingen vet något som den inte har berättat. Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag inte misstänker någon för att ha tagit Helénes liv, när jag skriver det. Men något annat som skulle kunna ge klarhet, än om någon känner till mer än vi fått veta, kan jag inte se.

Större hopp hyser jag om att sanningen om Alexandras död ska komma fram. Jag är övertygad om att det finns möjligheter att få veta verkliga orsaker och händelseförlopp omkring mordet av henne, även om kanske inte alla frågetecken någonsin rätas ut. Om det kommer att innebära ändrade domar eller ej vet jag inte, även om jag som bekant hoppas att jag ska få en rättvis skuldbedömning.

Både rent hypotetiskt och reellt: Jag har naturligtvis ingenting att förlora på att säga sanningen - bortsett från känslan av frustration om jag inte skulle bli trodd. Vinsten skulle förhoppningsvis bli en rätt ansvarsbedömning, med allt vad det kan innebära. Och förstås ett lättare samvete.

En förutsättning för att kunna säga sanningen, är ju att man själv inser den. Det finns saker som jag inte själv förstod och såg för två år sedan, som jag ser annorlunda på idag. Saker har också framkommit som jag inte kunde tänka mig innan. I takt med tillfrisknandet från den kontroll av beteenden, tankar och känslor jag levde med i Knutby, ändras också mitt tänkande om händelserna omkring Alexandras död.

Som svar på vad som, i din hypotes, skulle kunna hindra mig från att berätta - om jag visste sanningar som jag hittills tigit om - hänvisar jag till mitt svar på din fråga om hållhakar. Rent hypotetiskt skulle sådana hot i så fall kunna hindra mig. Det positiva är att hållhakar med tiden förlorar sin makt, tack vare rätt stöd och bearbetning.

Jag skäms ganska ordentligt över det. Som med så mycket annat, började det i liten skala men blev snart mer och mer. Att jag i mitt högmod tog emot utan gräns är förkastligt, så ja, jag önskar att jag någon gång får möjlighet att göra rätt för mig även på det området.

Till stor del användes pengarna till förbättringar i hus och trädgård. Sådana investeringar planerade ju Sara och jag tillsammans - inte Alexandra - i tron att vi förberedde vårt framtida gemensamma hem. Även lösa inköp till hemmet: möbler, husgeråd och liknande gjorde Sara och jag till stor del tillsammans och med hjälp av hennes tillgångar. Utöver det fick jag mycket personliga gåvor av olika slag. Ett ekonomiskt ansvarslöst leverne gör snart slut på mycket pengar. Att det var Saras pengar är skamligt.

Nej, det är något helt nytt för mig. Visst fanns enstaka människor med tatueringar, men det är förmodligen inte sådant du syftar på. Det var ingen som tatuerade sig efter att ha kommit till församlingen på min tid. Vi såg nog tatueringar som ett ingrepp som man inte ska göra som kristen, även om det inte var någon stor fråga. Rykten om tatueringar idag kan jag alltså varken bekräfta, förklara eller dementera.

En upplösning tror jag är enda sättet för medlemmarna att återanpassas till normala värderingar och en sund livsstil. I den bästa av världar skulle det räcka att Åsa Waldau avgick som ledare och de andra ledarna försökte styra församlingen rätt igen. Det tror jag tyvärr inte är möjligt. Dels för att det är fler än Åsa som idag bär ansvar för felaktigheter i både lära och liv, så även utan henne skulle miljön vara osund. Men också för att jag tror att ett miljöbyte, med nya (och/eller gamla) vänner och återupprättade familjerelationer, är en förutsättning för ett tillfrisknande. Som jag skrivit tidigare har någon sagt att "om vi umgås med människor med samma sjukdom som vi själva har, så tror vi att vi är friska". Jag tror alltså att man måste få en ny omgivning för att överhuvudtaget inse att man behöver tillfriskna.

För min del kom den insikten efter några veckors isolering i en häktescell. Det är kanske den största tjänst rättsprocessen har gjort mig och mina barn. :-) Men den miljön, eller den metoden, är inte vad jag önskar någon av medlemmarna. Jag önskar dem en skonsammare miljö, med mycket stöd och vägledning från människor som förstår vad de lämnat och vad de går igenom. Församlingar som tar emot dem måste t ex ha förståelse för alla positiva upplevelser de saknar, för det tomrum som uppstår efter exempelvis den extremt tajta gemenskapen och omsorgen osv. Behoven är stora hos den som lämnat, men behoven är nog helt individuella. Det är olika på vilket sätt man är bunden till sekten och det är olika hur lätt man har att återanpassas till verkligheten. Mycket kanske också beroende på hur ens verklighet såg ut innan man flyttade till Knutby. Man ska ha klart för sig att de flesta har fått lära sig att betrakta den tiden av livet som negativ, så att bara påminna om hur det var innan har inte nödvändigtvis en positiv effekt.

Ändå ligger det mycket i att om man har gått vilse gör man klokt i att söka sig tillbaka till den punkt då man började gå fel för att komma rätt. Idag ser jag t ex tillbaka på tiden innan vi flyttade till Knutby på ett helt annat sätt än jag gjorde efter ett par år där. Och mina vänner från tiden innan har hjälpt mig att hitta mig själv igen, genom att de tagit emot mig med öppen famn. Men tillbakablickar räcker inte. Kanske ännu viktigare är att visa att det finns en positiv framtid utanför sekten. Om man överlåtit sig helt åt ett sammanhang och dessutom levt i villfarelsen att det är det enda rätta sammanhanget, kan det vara svårt att känna att ett liv utanför sekten kan vara värdefullt. Att förstå det förnuftsmässigt är en sak, att känna det är en annan. Och känslor är inte oviktiga i sammanhanget. Det är mycket känslor i Knutby...

Förlåt mig! Nu svävade jag visst iväg utanför dina frågor en del. Ja, en upplösning anser jag alltså är önskvärd.

Vad man kan göra för att upplösa sekten är däremot svårt för mig att svara på. Jag har helt enkelt inte kunskap om sådana saker. Enstaka individer går nog att med målmedvetenhet få bort från sekten, men en upplösning tror jag bara är möjlig om de hemligheter som Åsa W har avslöjas. Jag tror att en hel del av medlemmarna skulle tänka om, om de på allvar förstod att mycket av det som förnekas från ledningen faktiskt är sant. Det är viktigt att komma ihåg att medlemmarna egentligen strävar efter att leva rätt och göra Guds vilja. Att de är bedragna och letts fel förändrar inte den längtan. De kan därför inse sanningen om de ställs inför den. Därav den strikta kontrollen på varje individ. för att förhindra influenser i strid mot "knutbysanningar".

Det här blev bara spridda tankar. Jag tror alltså enda sättet att upplösa sekten är att få bort rätt nyckelpersoner, och främst Åsa. Inte för att sätta dit, utan för att om möjligt hjälpa även henne. Ett led mot detta kan vara att få loss vissa andra personer, som då bidrar till att sanningen kommer fram.