www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Synen på barnen och på barnuppfostran är förstås en konsekvens av människosynen överhuvudtaget. Vi menade att människan inte föds ren och utan synd, utan arvsyndens konsekvens var att människan måste bli fri för att upprättas till en Guds avbild. Vägen till frihet var att lära känna, förstå och lyda sanningen. Lydnad är det mest grundläggande begreppet i all undervisning om barnuppfostran i församlingen. Att barnen fick lära sig att lyda var nyckeln till allt annat.

Det står på flera ställen i Bibeln att "Herren /.../ låter straffet för fädernas missgärning drabba barnen, ja tredje och fjärde släktledet" osv (2 Mos 20:5-6, 34:6-7; 4 Mos 14:18; 5 Mos 5:9-10 m fl) Vi menade därför att barnen får lida för sina föräldrars uppror och synd, lida för att föräldrarna vänt sig från Gud. Det var förklaringen till "det ökade upproret" hos barn med ofrälsta föräldrar i skolan. Inom församlingen innebar det att de barn som hade far- och morföräldrar som inte var "rätt", fick lida på grund av arvet från dem. Värst var det med dem som av olika anledningar ogillades av Åsa, exempelvis medlemmars föräldrar som hade kritiserat eller ifrågasatt henne. Det är i dessa sammanhang som släktförbannelser och släktandar blir förklaringen till att "barnen inte är fria".

Enda sättet att bli fri från det här, är genom villkorslös lydnad. Barnet ville egentligen lyda, men drevs av onda andar till olydnad och upproriskhet, fick föräldrar lära sig. En god och kärleksfull förälder gör därför vad som krävs för att framtvinga denna lydnad, enligt den läran. Det innebär att lydnadskrav och aga för att åstadkomma det, bara är uttryck för att du vill barnets bästa. Tyvärr finns ju gott om bibelord som förespråkar barnaga, som ju även jag själv har förespråkat i predikningar. Vi menade att många gör misstaget att vänta tills barnen blir för stora med att fostra barnen rätt. Det innebar att det blev svårare. Ju tidigare du började med en rätt fostran, desto lättare gjorde du det för barnet att nå frihet. Vi fann exempelvis stöd för detta i Ords 13:24, där det står: "Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid." Att fostra honom i tid innebar alltså från första början. Det gör att även flera familjers spädbarn tuktas i församlingen. Barn som inte kan uttrycka sig på annat sätt än genom att gråta om det är hungrigt, trött, har ont eller behöver få blöjan bytt - och som omöjligt kan förstå vad de vuxna utsätter det för, och varför...

Naturligtvis skiljer det sig mycket från familj till familj om barnen utsätts för exempelvis aga, men grundsynen på barnuppfostran och lydnad som jag beskrivit här var rådande. Sedan var det olika hur hårda föräldrar klarade av att vara. Vårt främsta föredöme när det gällde barnuppfostran, som vi andra skulle lära oss av, var Patrik. Han "hjälpte" också föräldrar med fostran när det behövdes, vilket ofta innebar att han tog med sig barnet till ett annat rum tills han uppnått för stunden önskat resultat.

Jag försöker besvara de frågor som du radar upp också, för att vidareutveckla beskrivningen av knutbyledarnas syn på barnuppfostran:

Varför vill man inte att småbarn ska fästa sig vid sina egna föräldrar mer än andra vuxna? Varför skickas barn i den inre kretsen runt för att sova i andras sängar?

Jag vet inte riktigt. Det fanns en stor irritation mot föräldrar som "gick upp i" att vara föräldrar för mycket. Det var att ha fel fokus och kunde hindra dig i friheten att göra Guds vilja. Livet skulle helst inte påverkas av att man fick barn, utan man skulle kunna göra samma saker som tidigare och finnas tillgänglig för att exempelvis betjäna högsta hönset. Det var ju viktigare än att ta hand om sina egna barn. Annat prioriterades helt enkelt högre än att vara sitt/sina barns främsta trygghet. Ett sådant liv förutsätter att barnen kan tas om hand av och ty sig till vem som helst av de vuxna omkring dem. Mycket berodde det nog också på att vår främsta ledare satte en norm genom sitt eget sätt att fungera som förälder, som andra försökte efterlikna...

En vuxen skulle alltid betraktas som en auktoritet av barnen. Därför var det här förmodligen även ett led i att lära barnen att lyda andra vuxna än sina egna föräldrar.

Att barn skickas runt för att sova i andras sängar vet jag inte hur utbrett det är, men det handlar nog både om "normal" önskan hos barn att sova hos en kompis, och om att vuxna gör sig fria och lediga genom dessa rent praktiska lösningar. Än en gång: normen sattes av någon som tyckte att det fanns betydligt viktigare saker än att natta barn, att barn fick somna och vakna i sina egna sängar osv.

Varför lyfter man upp barnets haka och spänner ögonen i barnets blick? Varför håller man fast barn till de ger upp försöken att värja sig? Varför skakar vuxna män små barn?

Idéerna om att man ska spänna ögonen i barnet tror jag kommer från diverse demonologier som förklarar hur man driver ut demoner. Jag har inte själv undervisat detta, så jag vet inte helt säkert förklaringen till det. Men det handlar om att ta auktoritet över andarna och också om att få kontakt med barnets egentliga jag. Bakom det demoniska upproret har barnet fortfarande sin fria vilja kvar. Man söker barnets blick och talar till barnet genom att säga dess namn och når då igenom, eller tar sig förbi, de andar som vill styra barnet till att vara trotsigt. Ett barn som på det här sättet tvingas till lydnad kommer att bli befriat från onda andar, som till exempel släktandar. Något liknande resonemang ligger nog bakom agerandet.

Den som mött Åsas riktigt bestämda och tillrättavisande sida, har fått erfara att hon ibland tillämpar samma metod på vuxna; att lyfta huvudet med handen under hakan och spänna en arg blick i ens ögon...

Att hålla fast barnet tills det ger upp handlar om att visa att man inte tänker ge sig. Det är alltså ingen idé att barnet försöker trötta ut den vuxne, så det är lika bra att lyda omedelbart. Att skaka barnet är förmodligen ännu ett sätt att visa vem som är starkast, vem som bestämmer. Jag vet inte.

Kanske finns det också en annan förklaring: Att skaka ett barn tyder på desperation hos den vuxne. Om man fått lära sig att ens barn lider av släktandar och måste bli befriat, och att ett skrikande barn är ett uttryck för detta tillstånd av bundenhet, betyder det att du som förälder har misslyckats. Pressen kan bli ganska stor på den som har "besvärliga" barn, den som fått höra "du måste få ordning på din unge" osv. Om pappans auktoritet då inte hjälper, när han enligt konstens alla regler tillrättavisar barnet, utan barnet istället skriker högre, kan frustrationen leda till att barnet skakas. Nu spekulerar jag bara, men jag tror inte att tanken är orealistisk.

Jag vet i alla fall så mycket, utifrån samtal med ett antal föräldrar i Knutby, att många av dem är väldigt kluvna i sin uppfostran. De tvingar sig själva att göra saker som egentligen är i strid med deras känslor, för att de försöker vara goda föräldrar. De tvingas se på när Patrik tar över, eftersom de själva misslyckas osv. Jag tror att sådant leder till att människor håller fast, skakar eller på annat sätt agar sina barn, trots att det är ett onaturligt agerande för dem.

Det här är ett tydligt exempel på en omöjlig uppgift: Hur skiljer man på om barnet gråter i köttet eller om det är tillåten gråt?

Ett barn som gråter i köttet skulle tvingas till att sluta med det och fick inte på några villkor få sin vilja igenom genom sitt skrikande. Om man tröstade ett barn som grät i köttet, innebar det att man uppmuntrade ett köttsligt beteende, vilket naturligtvis var helt fel. Här var det många som hade problem med att vara tillräckligt hårda - och framför allt med att kunna avgöra vilken gråt som var vad.

Det hela är ett oerhört dumt resonemang, och jag tror inte att det förekom i alla familjer, men helt klart orsakade begreppet likväl en del bekymmer...

Man tillrättavisar eller viftar bort barnet som försöker uttrycka vad det vill - varför? Förstår inte ledarna att just så förvirras och skadas en människas självkänsla på sikt?

Som jag skrev tidigare - barn skulle inte påverka tillvaron för mycket, och fick därför inte "störa" saker som var viktigare. Det gjorde att barn kunde viftas bort, ignoreras eller tillrättavisas om det krävde för stor uppmärksamhet vid fel tillfälle. Viktigast var det här inför högsta hönset i sammanhanget, som aldrig tålt att bli avbruten, men även vidare i lägre skikt.

Ibland förväxlar Åsa självkänsla med högmod, förmodligen för att hon själv bara har det sistnämnda, men egentligen inget av det förstnämnda. Det har visat sig genom ett antal fall där hon dömt människor som högmodiga när de lyckats växa till i självkänsla... Överfört till barnen och din fråga, menar jag att de som förespråkar en sådan behandling av barnen med all säkerhet anser att det är att göra barnen gott. När barnets självkänsla bryts ner, tolkas det istället som att barnet börjar bli av med sitt högmod, trots och olydnad. Barnets tänkta väg mot frihet från bundenhet och släktandar blir istället en väg mot frihet från trygghet, tillit och självkänsla. Så tragiskt!

Trodde ledare att barnen inte skulle hinna bli vuxna innan Jesus kommer? I så fall tänker man sig döden som räddningen från efterräkningar.

Här var vi inte överens i ledarskapet. Somliga, med Åsa i spetsen, uttryckte ofta tacksamhet över att barnen aldrig skulle behöva bli vuxna, medan andra (här stöttade ofta Patrik och jag varandra) inte alls resonerade så. Men att säga att man längtade efter att se barnen bli stora, eller drömma om att bli morfar och farfar, var inte populärt hos Åsa! Så visst fanns en tro att barnen inte skulle hinna bli vuxna, även om inte alla levde med den övertygelsen.

Hur de tror idag vet jag inte, men att vi har så kort tid kvar har en längre tid varit en lösning på en del problem ... När den tiden inte blir så kort som man tänkt sig, kan nog döden bli en tragisk utväg.

Någon fullkomlig eskatologi hade vi egentligen inte i förkunnelsen. Under mina år i Knutby önskade Åsa upprepade gånger att jag skulle undervisa utifrån Uppenbarelseboken och om den sista tiden, men trots hennes önskan så undvek jag helst det. Detta för att jag tyckte (och tycker fortfarande) att texterna om dessa ting många gånger är otydliga och svårtolkade. Det finns en rad olika tolkningar gjorda av erkända förkunnare av dignitet, med olika uppfattningar om dessa frågor alltså. Jag ville inte "gissa" om hur det var och sköt det av den anledningen framför mig.

Dessutom komplicerades frågan ytterligare av att Åsa ibland fick egna idéer om ändens tid, utifrån sin något svärmiska ådra, som var svåra för oss andra att säga emot men som ändå ibland behövde dementeras eller dämpas för att de annars fick så tokiga konsekvenser. Som exempel kan nämnas att hon under en tid (våren-sommaren 1999) var av uppfattningen att uppryckandet skulle ske om sju år. Det gjorde att vissa medlemmar på allvar övervägde att ta stora lån, eftersom de ändå aldrig skulle behöva betala tillbaka dem! (Tack och lov ingrep Patrik och stoppade dessa idéer.) Åsa kunde vara väldigt impulsiv och kasta ur sig sådana ingivelser ibland. När en ledare, vars ord väger så tungt, har den egenskapen kan det vara svårt att ha en stabil lära...

Det gör att jag inte kan presentera eskatologin med stöd av ett bibelstudium, eller med stor detaljrikedom. En grov skiss på hur vi tänkte oss ändens tid försöker jag dock med:

Detta var som sagt en mycket grov skiss över hur vi såg på händelseförloppet i den sista tiden och vissa ändringar och justeringar kunde förekomma ibland. Jag försöker besvara dina detaljfrågor också, där bland annat Israel nämns, som helt utelämnades i min grova genomgång.

Ja, som framgår här ovan så tänkte vi oss Jerusalem som hela jordens huvudstad under Tusenårsriket. Då skulle templet åter stå på sin ursprungliga plats och staden skulle vara ett föremål för ära och lovsång... Från hela jorden skulle man söka sig till Jerusalem för att få undervisning i lag och rätt.