Hej!

1. Är det vanligt att människor i Knutbyförsamlingen sätts i "tukt"? Vad innebär det i praktiken och vad gör det med människors psyke?
2. Förekom det profetior om "hembud"? Vem fick sådana uppenbarelser från Gud och hur tolkades det?
3. Det har antytts om att flera i församlingen ljugit under förhör. Kan du ge exempel?
4. Vet du om det förekommit att någon i Knutbyförsamlingen uppmanat någon annan att begå självmord?

Mvh Joannaw

1. Är det vanligt att människor i Knutbyförsamlingen sätts i "tukt"? Vad innebär det i praktiken och vad gör det med människors psyke?

Eftersom jag bara kan berätta om hur det var i församlingen fram till januari 2004, utgår jag från att frågan gäller hur det var då. Hur vanligt det är med det du kallar "tukt" idag får andra berätta om.

Jag vill nog påstå att vi var ganska "barmhärtiga" i församlingen, när det gällde folk som hade misslyckats eller fallit på något område som de själva kände ånger för. Många som med stor fruktan bekände synder blev förvånade över att de inte möttes av fördömanden utan av stor förståelse och upprättelse. Så långt var allt väl.

En helt annan sak var det om någon inte snabbt nog förändrades efter tillrättavisning av Åsa, eller om de hade uttryckt kritik mot eller på annat sätt hade hamnat i onåd hos Åsa. För dem kunde konsekvenserna bli rejält obehagliga. Att straffas mitt i församlingen - kanske till och med för något du inte förstår - är fruktansvärt. Det var ju t ex vad som hände Sara. Hon hade vågat kritisera och ifrågasätta Åsa för ett antal saker, vilket ledde till hennes dom och utfrysning från gemenskapen. Att bli utesluten från en så enormt tajt gemenskap och kärlek, men fortfarande befinna sig mitt i det, är oerhört svårt.

Som regel tillrättavisades den som "var fel" först i enrum, av en ledare (det kunde vara din man, din teamledare, någon av pastorerna eller kanske till och med den högsta av alla). Om det inte hjälpte kunde några personer gemensamt försöka tala personen i fråga tillrätta. I de fall inte heller det hjälpte fick många veta att personen i fråga "var fel" och skulle behandlas därefter. Det kunde innebära konsekvenser i familjelivet, i församlingslivet osv, som jag ger några exempel på nedan. När jag ser tillbaka på det här idag, känns det som att allt det här handlade om en viss kvinnlig ledares tjurighet snarare än någon andlig vägledning...

Det var inte bara Sara som råkade ut för detta, även om hon av någon anledning inte fick chansen till "nåd" från Asa. Jag har mina egna teorier om vad det kan ha berott på, men det är ju inte vad frågan gäller, så jag ger några andra exempel på bestraffning efter kritik istället. Jag har bytt ut namnen på icke offentliga personer för att inte utlämna dessa.

Kvinnan "Molly" fick några samtal med Åsa om hur hon skulle bli helt underordnad och "rätt" som kvinna. När hon trots det inte förändrades, enligt Åsas bedömning, hade Molly "andar som stod emot Åsa" och hon skulle tvingas till lydnad för att bli fri från dessa. Då stängdes hon av från lovsången och fick inte längre spela och sjunga på gudstjänsterna. Hon "avpolletterades" som ledare för arbetet på den ort där hon tidigare varit ledare. Och hon fick inte längre dela säng och sovrum med sin man, "Jonny". Istället skulle hon sova på en madrass i deras dotters rum. Jonny fick inte ta henne till sig, och fick inte ha sex med henne, eftersom hon var oren och han i så fall skulle besmittas med de andar som stod emot Åsa. Det här pågick under ett drygt halvår. Under den tiden skulle Molly fråga sin man om precis allt. Hon hade ingen rätt till egen vilja och skulle lyda och betjäna Jonny i tacksamhet och glädje vad han än sa till henne. När Jonny (m fl) i november 2003 kom till Hong Kong för att lösa av mig (m fl), märkte jag att något hade hänt, för Jonny var så tyngd och skamsen. Han berättade då att han hade syndat och därför tagits i upptuktelse av Åsa precis innan de åkte. Synden bestod i att han hade längtat efter sin fru och därför bett henne komma till honom i deras sovrum och säng. Det här var så allvarligt att han nästan blev straffad själv, men han hade vänt om och skulle fortsätta sätta Molly på plats.

Kvinnan "Aina" blev också avstängd från lovsången under en tid, eftersom hon inte visade Åsas syster och församlingens lovsångsledare, tillräcklig respekt. Aina var därför högmodig och inte värdig att leda lovsång. Det här blev en förhållandevis kort period, men var kännbart för henne.

Kvinnan "Johanna" gick ner ganska mycket i vikt och fick därför ett självförtroende som hon aldrig hade haft. Hon mådde bra och blev tryggare och mer nöjd med sig själv, helt enkelt. Åsa blev så "störd i sin ande" av det här och förklarade att Johanna hade stigit i högmod och tyckte att hon var smalare och bättre än Åsa. Hon hade fram till dess bott i Åsas hus, men blev nu utslängd och fick flytta in hos "Dilbert". Johannas make "Sonny" skulle fostra sin fru till lydnad och skulle naturligtvis inte under den tiden förenas med henne. Sonny var för snäll och blev till slut också han utslängd ur Åsas hus. Han skulle därför bo hos Dilbert han också, men fick inte dela sovrum med Johanna. Det här pågick nästan ett år, för Johannas del. Sonny blev benådad långt tidigare, när han visade att han kunde vara herre över sin fru tillräckligt mycket. Johanna blev benådad av Åsa dagen innan jag blev gripen av polisen, alltså den 27 januari 2004, av någon för mig okänd anledning.

Kvinnan "Evy" hade en liknande period, då hon var förvisad ut ur det gemensamma sovrummet och gemenskapen med sin man och sov på en soffa i flera månader, under tiden som ett antal försök att tala henne till rätta gjordes.

Mannen "Dilbert" hade under ett och ett halvt års tid av och till varit i onåd hos Åsa, för att han "inte blev fri". Det var en bidragande orsak till att hans fru inte behövde bo hos honom under hela den här tiden.

En person som "var fel" hade inte rätt att ge någon annan råd, kunde inte ta för givet att han/hon fick ta del av nattvarden, skulle med hela sin person visa "ödmjukhet" och lydnad osv. Allt detta får till följd att du ständigt känner dig sämre, underlägsen, ovärdig, oren - och utanför. Ett utanförskap som blir väldigt påtagligt i en annars så tajt gemenskap, som sagt. Vad det gör med människors psyke - både hos den drabbade och hos omgivningen - är jag inte kompetent att uttala mig professionellt om. Men man behöver inte vara skolad i psykologi, psykiatri eller sociologi för att förstå att sådant kan knäcka en människa totalt. Det är lätt att föreställa sig desperationen efter att bli benådad hos den drabbade.

En sån här period som "dömd" kunde vara väldigt kort, om man lyckades övertyga Åsa om att man verkligen hade förstått och vänt om. Men den kunde alltså även vara väldigt lång, om Åsa inte ville "ge nåd". Sara kämpade, som bekant, förtvivlat i två års tid utan att bli benådad...

Jag kan ge en rad exempel på liknande situationer, men det skulle innebära att jag utlämnar folks problem på ett sätt jag inte vill göra. Det känns som att jag redan nu befinner mig i ett gränsområde för vad jag kan skriva. Det hela är så tragiskt och ett sånt övergrepp mot de drabbade. Värsta formen av maktmissbruk, av andlig och själslig misshandel, som - vilket vi fått se alltför tydligt - kan få väldigt allvarliga och tragiska konsekvenser... :-( Att jag själv varit en del av detta och att jag inte såg vad det ledde till, är smärtsamt att bära.

2. Förekom det profetior om "hembud"? Vem fick sådana uppenbarelser från Gud och hur tolkades det?

Det allra tydligaste exemplet på ett "hembud" som var profeterat och känt av många, är naturligtvis det att Åsa alias "Drottning Tirsa" skulle gå hem till sin man - genom att dö. Just den uppenbarelsen fick Patrik först, men den bekräftades av flera andra, bland annat mig.

Ett annat exempel, som jag tror på något sätt låg till grund för sådana tankar om andra, är ju min första fru Helénes död. Eftersom Åsa hade profeterat att Heléne skulle dö om hon inte vände om och blev fri - och Heléne sedan faktiskt dog - blev det en bekräftelse på att Gud påtagligt kunde göra så. Det gjorde att tanken inte var helt ovanlig hos medlemmar; ska han eller hon "gå hem", ska jag kanske "gå hem" osv? I synnerhet om någon "var fel" eller brottades med problem kunde den tanken dyka upp hos personen själv eller hos dess partner.

Profetior om hembud var dock inte vanligt alls. Det handlade mer om personliga funderingar. Det finns dock exempel på att det talats om att andra ska "gå hem". Bekräftelsen över alla på om det var rätt, fick man naturligtvis genom att fråga den högsta ledaren - hon som genom att vara ett med Jesus själv alltid visste allt.

Som regel betraktades inte ett "hembud" som något negativt. Det var ju himlen vi alla ville till. Ibland kunde det visserligen vara på grund av problem som någon skulle "tas hem" (dö), men då för att det var det bästa för alla. Den som gick hem nådde sitt mål, den/de som var kvar skulle få det bättre. Hela tänkandet om det här är bisarrt och sjukt, men hade blivit en del av läran; en möjlig handling från Guds sida.

3. Det har antytts om att flera i församlingen ljugit under förhör. Kan du ge exempel?

Tyvärr får jag inte ha vare sig förundersökningen eller mina anteckningar från rättegångsförhören i min cell, inne på avdelningen. Det gör att jag inte kan ge dig exakta exempel på vad som sagts av vem och när, så här på rak arm. Det mesta som frågades om och som blev sagt i förhören hade inte direkt relevans för de aktuella brotten. Det finns inte desto mindre många lögner, både i polisförhören och i rättegångsförhören, för att skydda Åsa och församlingen eller för att skuldbelägga mig för saker som annars andra skulle få bära ansvar för.

Låt mig, innan jag skriver om andra, påpeka att jag är fullt medveten om att också jag ljugit under förhören, vilket fullt naturligt gjorde att min trovärdighet var rejält förstörd när jag väl började tala sanning. Att återuppbygga ett krossat förtroende tar tid, så mina tidigare lögner ligger mig naturligtvis fortfarande i fatet. För den som vill är det dock möjligt att på olika sätt finna stöd för de uppgifter jag lämnar, så pröva gärna mina svar kritiskt.

Några exempel på lögner från församlingens vittnen, fritt återgivet:

Alla förnekade läran om Åsa som Jesu brud, hennes särställning i församlingen, namnet Tirsa, att hon skulle "gå hem", att det förekom dagliga böner för "Tirsas hemgång" osv. Unisont menade man att allt sådant bara var Helges påhitt och inget annat.

Alla förnekade (utom Martina Werneflo som i polisförhör bekräftar det) att Patrik skulle ha något förhållande med den kvinna som skulle bli hans fru efter att Åsa hade "gått hem", trots att de mycket väl visste om det.

Alla förnekade att det skulle ha funnits fler utomäktenskapliga relationer än dem jag hade haft. Det hävdades att det var bara Helge som levde så - och ingen hade en aning om att det förekom, trots att Sara flyttade in i mitt sovrum med hela ledarskapets bekräftelse på att det var Guds vilja.

På samma sätt hävdades att det bara var Helge som pratade om "hembud" (se frågan ovan), trots att flera av dem som hördes själva har uttryckt sin övertygelse om att vissa personer skulle "gå hem". Några icke namngivna exempel: En kvinna grät i förtvivlan över att hennes man överlevde när hon varit övertygad om motsatsen. En pastor trodde (önskade?) att hans fru skulle tas hem och siktade in sig på en betydligt yngre kvinna som sin nya fru. En kvinna bad varje gång hennes man skulle ut och köra bil att han skulle köra ihjäl sig. Åtminstone sju personer var helt övertygade om att en man, som brottades med vissa problem, skulle dö, eftersom han inte blev fri. Vad jag vill säga är att det hade blivit en normal tanke i den miljön, och det var absolut inget jag hade infört eller var "den ende som pratade om".

Hela behandlingen av Sara, där till och med hennes egna anteckningar visar vem det var som hade dömt henne, blev också förvandlat till något som bara Helge stod för. Här menar jag att jag svek Sara mer än någon annan, utifrån vår relation och hur illa jag behandlade henne. Men det innebär inte att jag var ensam om det. Vi bär alla en skuld för att hon blev så skadad och nedbruten. Att det var mina bedömningar av Sara som låg till grund för hur hon behandlades är definitivt inte sant. Sådana "andliga" bedömningar gjordes av högsta hönset - ingen annan.

Beskrivningen av mig som den ende som var väldigt hård och dömande mot alla, är inte heller sann. Efter att ha kritiserats för att jag är för svag, för snäll, för mesig i flera år, kändes det ganska märkligt... Därmed inte sagt att jag inte varit hård och dömande mot en del, för det har jag tyvärr varit.

En rad påhittade samtal och händelser omkring mig, som inte ägt rum eller som "gjorts om" för att passa in på den "nya beskrivningen" av Helge, berättades av flera hörda personer. Där är inte minst två personers förvirrade och motsägelsefulla vittnesmål om händelserna kring Helénes död ett tydligt och pinsamt exempel. Ett vittne hävdade t ex att jag hade tagit fram och skakat en tom medicinburk ur en byrålåda i sovrummet, trots att den byrån placerades där först två år efter Helénes död. På den tiden stod istället vårt minsta barns spjälsäng där och i sovrummet fanns överhuvudtaget ingen byrå då. Andra hade plötsligt "glömt" saker de tidigare berättat, som varit till min fördel, och hade ingen aning om varför de tidigare hade sagt som de hade sagt. Ett vittne hade också plötsligt lyckats "komma ihåg" ganska betydelsefulla saker i rätten som han av någon anledning inte hade nämnt tidigare. Händelser som "passade in bra" för att sätta dit mig... Lite för bra, menade många, vilket förtog hans trovärdighet, tack och lov.

Eftersom flera vittnen lämnat sina uppgifter under ed, kan ovanstående exempel innebära att dessa har gjort sig skyldiga till mened. Att hävda att någon har begått ett brott, som inte är fastställt i lagens mening, kan bedömas vara förtal. Därför skriver jag utan namn och så pass otydligt som jag gör. På det sättet håller jag mig inom lagens gränser...

Förmodligen finns även lögner med mer direkt koppling till brotten, eftersom jag tror att det finns saker som inte kommit fram där. Men där har jag svårare att avgöra vad som är sant och inte. Här har jag tagit ganska övergripande exempel, och exempel där de allra flesta i församlingen vet att man ljugit. Det gäller nog inte om någon/några ljugit om själva brotten. Det finns också många fler detaljexempel, men för att gå in på dem måste jag läsa innantill, vilket alltså inte är möjligt för mig nu.

Innan jag hade gripits förklarade Åsa för oss alla närvarande att vi skulle vara beredda att ljuga i rätten, för att "skydda Herrens sak", för att skydda henne. "Guds lagar står över Sveriges lagar" klargjorde hon, "så det är inte fel att ljuga under ed om det är Guds vilja".

Utan att ha varit på plats senare, är jag därför övertygad om hur det hela gått tilL Alla som skulle förhöras eller vittna fick gå igenom sina uppgifter innan. Då avgjordes vad de skulle säga - och vad de inte fick säga. Regisserade och tillrättalagda vittnesmål som gav en enhetlig bild och ett enhetligt budskap: Helge är den enda som försöker hävda något annat, så han ljuger förstås.

Helena Löfgren skrev om detta beteende, men då i samband med rättegången om misshandel på Knutby skola: "Medlemmar som under sådana omständigheter sätter sig i vittnesbåset har inga problem att, med stor trovärdighet och i total brist på respekt för en världslig ed, leverera 'himmelska lögner' och förtala kritiker (som representerar ondskan)." (Debattartikel i Aftonbladet den 27 okt 2005) Jag kunde inte sagt det bättre! Det här skulle fler behövt förstå också i de tidigare Knutbyrättegångarna.

Jag hoppas fortfarande att någon/några ska våga träda fram och säga "vi ljög". I längden är det tungt att bära på lögner, även om man intalat sig själv att lögnen är sann. Innerst inne vet man att även en "himmelsk lögn" är just en lögn. Jag vet...

4. Vet du om det förekommit att någon i Knutbyförsamlingen uppmanat någon annan att begå självmord?

Under de år jag var med i Knutby känner jag inte till att någon i församlingen har uppmanat någon annan att begå självmord. Däremot reagerade jag väldigt på att det var det första en viss person sa om Sara, när hon hade gripits efter händelserna i januari 2004. När vi nåddes av den uppgiften sa en viss kvinnlig ledare inför hela sällskapet vid middagsbordet: "Jag hoppas att hon tar livet av sig innan hon hinner säga något om mig och församlingen!" Det uttalandet fick mig att må illa, rent av så illa att jag gick och kräktes.

Att hon så lättvindigt kunde säga så, tillsammans med saker jag fått höra om under de senaste månaderna, gör att jag undrar om det förekommit sådana uppmaningar tidigare, även om jag inte vetat om dem. Vad blev t ex egentligen sagt i det samtal samma ledare hade med Heléne ett par, tre veckor innan hon dog? Här finns frågor som jag kanske aldrig får svar på...

Vad som skett efter att jag lämnat församlingen, kan naturligtvis andra berätta om. Frågan är befogad och kan förhoppningsvis få sitt svar av andra, om de själva upplevt sådana uppmaningar.

/helge

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge.    Kontakta webmaster.