www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

Hej Helge! Du ska veta att inte alla tror att du är skyldig. Jag hoppas att det snart sker något som gör att ditt fall kan tas upp i högsta domstolen. Det är fel att någon kan fällas enbart på indicier. Här kommer några frågor.

Först av allt: Tack för dina uppmuntrande ord! Jag hoppas att du tycker att du får svar på dina frågor. Återkom gärna om du vill att jag förtydligar eller utvecklar något.

Jag vet inte varför Sara gav den berättelse som hon gjorde. Jag har svårt att tro att hon inte skulle vara medveten om att hon ljugit om en rad saker, men tror samtidigt inte att hon har gjort det med "ont uppsåt". Om hon ljög för att vara förhörsledare, advokat och liknande till lags, eller om hon ljög för att göra det hon trodde att Åsa W skulle bli mest nöjd med, kan det kanske förklaras med återkommande beskrivningar i det rättpsykiatriska utlåtandet av Sara. Men jag kan inte uttala mig om vad som rörde sig i Saras inre under rättsprocessen. Det skulle i och för sig vara förståeligt om Sara ville ge igen för mina svek mot henne, men jag tror ändå inte att det är så.

Eftersom det finns saker i målet som inte kom fram under förundersökning och rättsprocess, kan det ju vara så att inte heller Sara vet sanningen om allt. Och att hon helt enkelt strävat efter att "göra rätt", även om det innebär att ljuga när det behövs. Ett beteende som inte alls är främmande för någon med "sektsjuka" à la Knutby. Saras bemödande om att skydda Åsa var ju ganska uppenbar. ( Jag har skrivit lite mer om att ljuga för "Tirsas" skull här.)

I viss mån hade jag dåligt samvete, men skrämmande lite, för att vara uppriktig. Samvetet hade vid det här laget trubbats av ganska ordentligt när det gällde otrohet. Men visst hände det att jag fick ångest för hur jag levde. Värst var det när jag mötte Daniel, som jag egentligen tyckte väldigt mycket om. Vi hade inget otalt som gjorde att jag inte brydde mig om honom. Däremot var jag oerhört partisk för Nettan och kritiserade honom ganska onyanserat utifrån vad hon sa till mig om deras relation.

Jag var förälskad och ville inte lyssna till mitt samvete, i synnerhet inte de stunder som jag var tillsammans med Nettan. Istället agerade jag råsjälviskt och såg bara fram emot en framtid tillsammans med henne. Att både Alexandra och Daniel skulle bli knäckta av det beskedet och även skilsmässa ägnade jag inte mycket tankar åt. Tyvärr. Så illa var det. Att jag ångrar mig idag gör inte det jag har gjort mindre fult, så jag försöker skriva utan att frisera till det...

Jag känner kanske till mer än många andra, eftersom hon berättat mycket för mig under den tid då jag stod henne som närmast. Jag vet därför att hon hade haft otrohetsaffärer före mig, under hennes första äktenskap. Under förutsättning att hon inte ljög för mig om det, förstås. Jag vet också att hon hade en ny sexuell relation efter det att min tid som "kärleksslav" var över, när Urban tog den platsen. Detaljer om vad, hur, var och när finns ingen anledning att skriva om i ett forum som detta, så jag nöjer mig med detta korta svar.

Jag tolkar inte dina frågor som något "frossande i smaskiga detaljer", så jag hoppas att du inte tar illa upp när jag skriver att jag inte gärna svarar på frågor om hur Sara var i sängen. Det känns helt enkelt för "privat" för att låta det läsas av alla som vill.

Jag vill däremot understryka att beskrivningen av Sara som undergiven och svag inte alls stämmer med den bild jag har av Sara överhuvudtaget. Den Sara jag kände var viljestark och kunde faktiskt vara styrande och dominant, om än på ett milt sätt. Hon är t ex den enda jag vet i församlingen som sagt till Åsa; "Nu får du gå hem Tirsa, för nu behöver jag och Helge vara ensamma", när Åsa var hos oss. Det låter kanske inte så märkvärdigt, men för att vara i Knutby är det ett tydligt - och ovanligt - uttryck för mod och styrka. Inte ens jag bad Åsa att gå hem, men Sara gjorde det alltså - och Åsa gick dessutom. Det finns fler liknande situationer där Sara stått upp emot Åsa på ett sätt som i stort sett ingen annan gjorde. Inte heller i relation till mig var Sara undergiven eller viljelös. Idag är jag övertygad om att det här var ett huvudskäl till att Åsa dömde Sara så hårt. Hon var helt enkelt inte tillräckligt undergiven och var därför ett hot.

Det kan naturligtvis inte bli annat än spekulationer och gissningar, men jag tror att utgången hade blivit annorlunda om inte trycket från media varit så stort. Alla påverkas av vad vi läser, ser och hör - även de som skulle döma i såväl Tingsrätt som Hovrätt. Pressen att döma den som redan var dömd i alla medier var säkerligen stor... En livstidsdom som i allt väsentligt bygger på den medåtalades berättelse och saknar annan bevisning, ska enligt devisen "hellre fria än fälla" inte vara möjlig. Jag ser det därför som troligt att jag hade blivit frikänd om det inte varit ett så uppmärksammat fall - eller om media hade uttryckt en annan inställning.

För att förtydliga; otrohet var inte vanligt i församlingen i betydelsen att medlemmar i stort var otrogna. Det ansågs däremot "rätt" för dem i ledarskapet som Åsa hade godkänt relationen för, och var därför en "normal" livsstil i dessa fall.

Mitt stora brott var inte att jag var otrogen med Nettan, utan att vi hade ett förhållande som inte Åsa visste om. Att jag hade gått bakom ryggen på henne på det sättet, gjorde att jag hade svikit henne oförlåtligt. Inte otroheten i sig alltså, utan att jag höll det hemligt för Åsa.

Att vi hade haft ett förhållande utan Åsas vetskap i flera månader, blev ett besvärande faktum för Åsa, eftersom hennes höga bekännelse säger att inget är fördolt för henne osv. Hennes vrede blev därför så stor att hon utan problem kunde förkasta mig. Dessutom behövde ju någon offras för att inte Åsa skulle avslöjas...

Det här är en av de frågor jag fortfarande söker svar på. Vad fick mig att bli så lydig mot Åsa att jag gång på gång agerade mot min egentliga övertygelse? Och just att jag behandlade Sara som jag gjorde efter mina samtal med Åsa, är en av de saker som plågar mitt samvete mest.

Så många gånger har jag gått till Åsa med en övertygelse, en tro och en vilja - för att efter vårt samtal gå från henne med en helt annan övertygelse, tro och vilja. Att det till och med har fått mig att göra människor illa, har jag svårt att förlåta mig själv för. Jag älskade Sara och såg att jag gjorde henne illa - men brydde mig ändå mer om att inte själv komma i onåd hos Åsa. Ibland ville jag säga "nu skiter vi i den där Tirsa och sticker härifrån istället", men alla sådana tankar tystnade inför rädslan för Åsa. Idag hatar jag denna ryggradslöshet och feghet hos mig själv. Då såg jag det som att jag var lydig. Nu menar jag inte att avsäga mig ansvaret genom att skriva det här. Det var mitt fel att jag sa och gjorde det jag sa och gjorde, och ingen annans. Samtidigt har jag fått lära mig inse att det är ett resultat av att jag levde i en sekt med en osund övervakning ända in i privataste område.

Borde inte vi alla, som deltog i utfrysning av Sara och andra som kommit i onåd hos Åsa, sett att vi skadade dessa människor? Borde inte vi alla ha reagerat när "Waldemar" misshandlade andras barn tills de inte orkade skrika mer?

Denna brist på civilkurage, denna handlingsförlamning, är ett tydligt exempel på att vi alla levde med någon form av "sektsjuka". Både beteende, tankar och känslor hade med tiden anpassats till "knutbynormen". Någonstans läste jag att "Om vi umgås med människor med samma sjukdom som vi själva har, så tror vi att vi är friska". Det är en god beskrivning av situationen i Knutby. Det gör också att man inte själv inser att man blivit personlighetsförändrad (med toppstyrda beteenden, tankar och känslor), förrän man kommer bort från den miljön. Så var det i alla fall för mig, och jag tror att det är så för dem som är kvar i Knutby.

Jag håller alltså själv på att bearbeta det du frågar om, så jag kan inte ge dig något klart och tydligt svar idag. Jag har inte mött någon som kan verka så kärleksfull som Åsa. Att få hennes godhet, bekräftelse och kärlek blev som ett beroende för mig. Samtidigt kunde hon plötsligt skifta till ett skrämmande och hotfullt beteende, som jag gjorde allt för att undvika. Att hon alltid hade rätt - Tirsas sanningar - påmindes vi dessutom dagligen om av varandra.

Kombinationen av längtan efter hennes kärlek och rädslan för hennes vrede, med tillägget att samma drivkraft präglade hela omgivningen, är nog det närmsta en förklaring på hur Åsa gick tillväga som jag kan komma idag.

Ja, jag har sett en hel del av deras relation. För att inte utlämna den tjejen mot hennes vilja, vill jag inte skriva så mycket om det heller i detta forum. Jag vet inte om jag kan påstå att Åsa har varit så elak mot fostertjejen, om man bortser från att hon - som så många andra - varit en smidig hemhjälp och barnvakt, men Åsa har däremot sagt en hel del elakt om tjejen. Hon har också varit fräck nog att tala om vad hon räknade med att få ut av fostertjejen i framtiden...

Rent generellt kan jag konstatera, när jag ser tillbaka på alla oss som fått ta del av "Åsas öppna famn", att jag inte kan hitta en enda relation som Åsa haft utan ett visst "vinstsyfte". Det kan handla om tjänster Åsa kan få, det kan handla om kontakter eller status hon vill ha, eller det kan vara ekonomiska intressen. För att nå detta kan hon dock agera hur utgivande som helst.

Copyright © 2006 Helge Fossmo. Foto: Samir Soudah/Magazine Café.
Materialet på denna webplats får inte publiceras i andra sammanhang utan skriftlig överenskommelse med Helge Fossmo.
Hittat stavfel eller annat slarv? Kontakta gärna webmaster!
Kontakta Helge. Kontakta webmaster.