www.fossmo.se - Helge Svarar

Alla frågor/svar:

I en C-uppsats "Gud på gång" uppger tre studerande (Stina Edvinsson, Maria Eriksson, Sophie Josefsson) att de haft kontakter med dig om i synnerhet knutbyförsamlingens kvinnosyn. Vad svarade du dessa kvinnor i sin helhet om församlingen? Allt man kan utläsa i uppsatsen är kortare citat. Det skulle vara intressant att ta del av hela svaret om församlingens kvinnosyn mm!

Här följer de frågor som "Halmstadtrion" ställde till mig inför sin c-uppsats - och mina svar förstås. I några fall har jag justerat svaren något här, bland annat för att anonymisera personer i konkreta exempel, och för att rätta några småfel som jag upptäckt i efterhand. Jag fick och besvarade först 14 frågor. Därefter fick jag två kompletteringsfrågor utifrån dessa svar. De sistnämnda har jag här lagt till som fråga 15 och 16.

Efter mina svar på de första frågorna, skrev jag en liten slutkommentar som jag vill ta med som en inledning här. "Jag är medveten om att Åsa och övriga ledare och medlemmar i Knutby förnekar mycket av det jag skrivit här. Jag är också medveten om att jag inte är helt objektiv i min bedömning av Åsa idag. Jag är naturligtvis färgad av personliga "sår" och besvikelser. Alla "avhoppare" tenderar bli väldigt kritiska till det sammanhang de lämnat. Jag skulle tro att jag inte är något undantag... Jag har dock försökt att återge saker så som jag minns dem och så ärligt jag kan."

Heléne (min första fru) och jag flyttade (med våra då två barn) till Knutby sommaren -97. Från allra första början var relationen något trevande, och inte helt "friktionsfri". Jag, liksom de allra flesta andra nytillkomna, hade inledningsvis lite svårt med att inte längre ha någon sfär som är privat. Det som normalt sett är en sund integritet, skulle så småningom komma att tränas bort. Om man t ex hade något område i livet som man inte ville öppna och/eller få korrigering inom, var inte Jesus Herre i ens liv. Då hade man något område där man ville vara herre själv. Idag ser jag det här med att gå innanför varje individs integritet som ett effektivt sätt att eliminera all form av kritiskt tänkande. För min del var det t ex svårt att höra att jag fostrade mina barn fel, att jag fostrade min fru fel (!) osv. Åsa var också något tveksam till "om det skulle gå att få Helge att böja sig helt och fullt", har hon berättat. Jag kunde ju vara ganska envis och "bångstyrig" på den tiden. Kanske kände hon sig dessutom något hotad av att jag på vissa områden kunde mer än henne... (?) Så innan hon hade försäkrat sig om min fulla lojalitet och mitt totala underordnande, kunde relationen oss emellan vara något spänd. Jag lärde mig dock ganska snart hur jag skulle agera - och hur jag inte kunde agera - för att "bevara friden"... Jag var oerhört fascinerad av Åsa och beundrade henne på många sätt. Samtidigt hade jag en väldig respekt för henne, som gränsade till rädsla om jag gjort henne upprörd.

Redan under höstterminen -97 gjorde Åsa och jag en resa till Värnamo tillsammans, för att vara med på en konferens för resande förkunnare. Vi bodde då hos hennes pappa, som på den tiden bodde i Habo. Det var en resa som fördjupade vår relation väldigt mycket. Under den här resan berättade Åsa en hel del om sig själv, som jag inte kände till tidigare, och vi lärde känna varandra betydligt mer än innan. Fascinationen och beundran började övergå i förälskelse från min sida, vilket skrämde mig. Jag var på den tiden väldigt "strikt" i min syn på trohet/otrohet - tro det eller ej. Åsa lugnade mig dock genom att förklara att det inte var något fel alls att jag kände så för henne. "För den rene är allting rent" blev ett ofta citerat bibelord... Hon hade också läst boken "Finalkampen" av Rick Joyner, där författaren beskriver en profetisk vision av himlen. Han chockeras av att han känner så starka känslor av attraktion för en kvinna han möter i himlen, men får förklaringen att det handlar om en "himmelsk förälskelse" som inte ska förväxlas med jordiska känslor och lusta (väldigt fritt återgivet). "Den som är helgad, ren och totalt överlåten kan uppleva det himmelska redan här på jorden" menade Åsa. Det var inte något man kunde tala till alla om, eftersom de flesta inte är rena och helgade nog, utan de skulle i så fall riskera att falla i synd. Det här var ett nytt sätt att tänka för mig, och till en början ganska svårt att "ta in", men med tiden "vande jag mig vid tanken" och normala gränser började suddas ut. Något som med tiden skulle få stora konsekvenser...

Oktober -97 hade vi vår första Träningsskola i Knutby. Där stod Åsa och jag för den större delen av undervisningen, och vi ägnade mer och mer tid tillsammans även utöver samlingar av olika slag. Våra olika sätt att undervisa kompletterade varandra fantastiskt bra, och vi blev mer och mer ett "radarpar" som gjorde det mesta tillsammans. Vi planerade verksamheten, hade ledarskapskurser, teamsamlingar osv, där jag mer och mer blev Åsas högra hand. Hon kom med idéer och ville att jag skulle se till att de gick att förverkliga.

Parallellt med arbetet kom vi också allt närmre varandra på det personliga planet. Åsa har en helt fenomenal förmåga att få människor att öppna sig och det kändes som att hon kände mig bättre än jag kände mig själv. Jag berättade saker som jag inte delat med någon tidigare. Hon anförtrodde också mig "hemligheter" och jag kände mig oerhört privilegierad som fick stå henne så nära. Med tiden fick jag också veta att hennes kallelse var väldigt speciell. Hon berättade om sin morfar och om hur Gud bett henne att "axla manteln", hon berättade om profetior som en kvinna i Uppsala skrivit till henne i en rad brev, osv. (De breven läste vi om och om igen under en tid.) Det hon beskrev var en utkorelse, som var tämligen unik. Vi hade därför stora drömmar och visioner om framtiden...

Med tiden träffades Åsa och jag i stort sett varje dag. När jag med min familj flyttade till Gränstaholm sommaren -98, blev det varje dag. Jag anpassade min tillvaro efter Åsa, helt enkelt. Jag började dagen med att höra om hon hade några önskemål, och rättade mig i så fall efter dem. Självklart tillbringade jag inte all vaken tid med Åsa, men onormalt mycket av den. Jag hade ju en hel del arbetsuppgifter som jag skulle sköta, som inte hon behövde besväras av. (Periodvis innebar det ganska obekväma arbetstider, eftersom t ex administrativt arbete till en del fick skötas nattetid.)

Jag vet inte exakt när det skedde, men så småningom passerade jag gränsen för vad jag tidigare betraktat som "förbjudet" att ens tänka i relation till någon annan kvinna än Heléne. Kramar och mycket kroppskontakt var ju inget främmande i gemenskapen i Knutby. Åsa kunde också pussa oss på munnen ibland, (vilket inte var fritt fram för andra att göra hur som helst). Men vid ett tillfälle (jag minns plats men inte tidpunkt) frågade Åsa om jag egentligen önskade att jag fick kyssa henne. Från den stunden kysstes vi (tungkyssar/hångel alltså) när vi var själva. Steg för steg gick det här längre och längre. Från att ha fått massera hennes fötter eller ge henne ansiktsmassage, blev situationen till slut den att jag fick tillfredsställa henne sexuellt (med mina händer). Jag var hennes "kärleksslav", som skulle ge henne kärlek som Jesus ville att hon skulle ha. (Det fanns alltså inte någon ömsesidighet i den sexuella biten; Det hade jag inte rätt till.) [Jag vet att Åsa förnekar detta och menar att jag bara vill smutskasta henne, men det här är inget jag tycker är lätt att berätta om och inget jag har någon vinning av att hävda.] Förutom att ge Åsa kärlek genom beröring, skulle jag också tala kärlek till henne, som då skulle vara Jesu ord till henne. Jag fick inte blanda ihop det med mina egna känslor, utan skulle bara kanalisera hans kärlek till henne. Länge kände jag att det var "en så stor nåd" att jag fick göra detta. När Åsa tog upp frågan om att ha samlag backade jag dock, med förklaringen att jag inte skulle klara av att "stå utanför" då. Idag ställer jag mig själv frågan varför jag inte ville det, men det var en tanke som skrämde mig och nästan äcklade mig - hur konstigt det än låter.

Vår relation såg ut ungefår så här, till strax efter Helénes död. Då började jag dra mig undan mer och mer från Åsa. Både tidsmässigt och fysiskt... Fortfarande betraktades jag som hennes närmste man (vid sidan av Patrik) och vi stod fortfarande varandra nära. Men någonting fårändrades. Jag ville inte, på samma sätt som tidigare, "vara Åsas". Hon har dock hela tiden markerat att jag är hennes, att jag är given till henne osv. Och jag har hållit med och fortsatt sätta henne högst.

Det finns mycket mer att säga om det här; om att jag inte fick älska någon annan mer än Åsa, att jag inte fick säga (eller tycka) att någon var vackrare än Åsa osv. (Instruktioner som jag t ex fick när jag skulle bli tillsammans med Alexandra.) Det gör ont att gå igenom det här - på flera sätt. Och jag är rädd att jag lägger ut texten mer än ni önskar i er frågeställning... Jag ber er därför istället att återkomma om jag missat något, om något är oklart eller behöver kompletteras.

Jag tror att hela ledarskapet tidigt såg att Åsa och jag kompletterade varandra väldigt bra i våra gåvor och funktioner. Hon var visionär och profet, jag var administratör och lärare. Med tiden, när vår relation "fördjupades" (se föregående fråga), användes uttryck som att jag var Åsas högra hand, hennes "bodyguard" (beskydd i "striden"), och till och med hennes "kärleksslav". Det sistnämnda var Åsas uttryck och det kände inte hela ledarskapet till, men den inre kretsen omkring henne, även om det är bara ett fåtal som känner till att det även innebar "sexuella tjänster". Hela ledarskapet hade respekt för vår relation och var noga med att inte störa oss när vi skulle vara ensamma osv. Gud hade utvalt mig till att vara en av Åsas närmsta... Jag betraktades som en avgörande krigare i striden för Åsas rätt, med allt vad det innebar. (När jag fick diabetes förklarades det t ex som att jag fick ta ondska som annars skulle ha drabbat Åsa m fl ex.)

Jag utgår från att frågan gäller hur jag ser på det idag? Jag får i mitt svar utgå från hur det var när jag var med i Knutby, men svara på hur jag ser på det idag. (Jag vet ju inte om det har förändrats något.)

Varje medlem i Knutby är underställd sin/sina ledare. Det finns en tydligt uttalad hierarki, som alla är medvetna om. Högst i den hierarkin är förstås Åsa. Det finns en enorm respekt för henne hos alla medlemmar. Hon är beundrad och älskad, mer än någon ledare jag stött på, av "de sina". Det finns en osund upphöjelse och lydnad för henne och hennes ord. Många är samtidigt rädda för henne, även om det är något som bara kryper fram i största förtroende. Åsa blir väldigt arg när hon får höra något sådant... Många av männen (och jag undrar om det gäller även en del kvinnor) vill jag påstå är förälskade i henne och uppvaktar henne mer än de uppvaktar sina fruar; med gåvor, blommor, kärleksbetygelser osv.

Åsas ord är lag, likställda Guds ord. Hon vet alltid bäst, vet alltid Jesu vilja - eftersom hon är ett med honom. Ohörsamhet inför Åsa är uppror mot Gud själv...

Det var ingen som fick komma till Åsa, utan att först ha hört sig för hos någon av de närmsta. Man sökte audiens, kan man säga... Det var därför "så stort" när en enskild medlem fick av hennes tid och uppmärksamhet. Åsa var ju åtminstone fram till januari 2004 "avskild" och deltog inte i offentliga samlingar. Trots det hade hon full kontroll på varje medlem, genom att hålla koll på varje ledare osv.

Jag tror att Åsa menar väl, och tror att hon bara är kärleksfull mot sina underordnade. Och det var vad vi alla andra också trodde (eller stundtals åtminstone intalade oss). Idag ser jag det som ett övergrepp att kontrollera människor på det sätt som sker (eller i alla fall skedde) i Knutby. Återkommer till det under nästa fråga - ser jag nu. :-)

Det finns alltså en ojämförbar (med de flesta kristna sammanhang) kärlek, respekt, lydnad och upphöjelse till/av Åsa hos medlemmarna. Det finns också en fruktan och otrygghet, som framförallt sjuder under ytan. Det finns en distans genom att hon är så mycket "högre" än gemene man, samtidigt som man är "avklädd" inför henne och känner sig "nära" genom att hon som regel känner till ens innersta... Något jag tror omedvetet skapar en "tvungen lojalitet". Det här med integriteten som försvinner, som jag var inne på inledningsvis. Man söker Åsas gillande och välsignelse men fruktar hennes ogillande och dom.

Åsa är oslagbar på att "ta" alla slags människor och personligheter, när hon sitter öga mot öga med dem. Hon kan verkligen få en människa att känna sig sedd, bekräftad, förstådd och älskad. Hon kan ge gränslöst med uppmuntran och stöd. Hon ger mycket värme och ömhet, hon kan vara vis (eller listig) och ha stort tålamod i att föra människor till förståelse.

Samtidigt kan hon plötsligt vända i ett nu och istället bli skrämmande sträng och rentav hotfull. Det växelspelet kan man inte alltid se orsaken till, men det uppstår alltid om hon t ex möter ifrågasättande eller ovilja att ta emot det hon säger.

Det här är något som till stor del beror på "hur långt du har kommit" också. De goda egenskaperna är det som man märker mest av i början. De negativa egenskaperna drabbar främst dem som "kommit längre" och som hon därför ställer högre krav på.

Som ledare pekar hon ut vägen för "sitt folk" med hela armen och utan tvekan. Hon vet alltid vad som är rätt och vad som är fel. Hon bedömer människor och situationer "andligt" och den bedömningen är därmed lag. Hon är expert på efterkonstruktioner, eftersom det blir nödvändigt om man aldrig kan ha fel...

På många sätt kan jag fortfarande tycka att Åsa är en skicklig och effektiv ledare, visionär och inspiratör. Som jag ser det idag är det dock alldeles för "Åsacentrerat" och därmed ofta till ren skada för dem hon leder. Det är hennes församling, hennes folk, hennes tjänare, hennes plantering och liknande uttryck som utgör Knutby Filadelfia.

Hon styr också i medlemmarnas privatliv på ett sätt som jag idag anser är långt utöver en andlig ledares uppgift. Ingen gör något utan hennes godkännande. (Jag fick fråga om hennes tillåtelse att åka på min pappas begravning, att vara med vid vårt tredje barns födelse, att åka på semester, att fira jul någon annanstans än i Knutby osv osv.)

Som jag skrev på frågan ovan, tror jag inte att hon avsiktligt utövar maktmissbruk. Jag tror att hon gör vad hon själv är övertygad om är rätt och det bästa för människor. Men idag - efter en ganska lång process - anser jag att det är en skadlig manipulation som Åsa utför. Och som även jag i alltför stor utsträckning utförde, som hennes "högra hand" och språkrör. Även jag hade ju en position som inte många kunde ifrågasätta. Urban, Patrik och jag var underställda Åsa men "högre" än de andra ledarna.

Många av "motståndarna" hade redan lämnat församlingen när jag kom till Knutby. Det hade skett en utrensning, som man uttryckte det. Med några undantag var alla därför "på samma linje" och backade upp utvecklingen till 100%. Åsas ställning stärktes dock hela tiden och det fick så småningom ytterligare några att dra sig undan. Församlingens undervisning blev gradvis hårdare, extremare kan man nog säga. Det var först de senaste åren som de tydliga ordningarna om manligt och kvinnligt och liknande uppstod, även om de till viss del fanns tidigare. Återkommer till det under frågan som särskilt berör relationen man - kvinna.

Det som var något avz ett baner för Åsa var fokuseringen på helgelse, renhet, lydnad och överlåtelse. Det märkte jag ju redan när jag först mötte henne i Kristinehamn -93. Men vägen blev smalare och smalare, för att använda ett bildspråk, med tiden. Samtidigt kom perspektivet på "den sista tiden" mer och mer in i förkunnelsen, i takt med att Åsas utkorelse preciserades gälla att hon var Jesu brud. Även det kommer jag tillbaka till under senare frågeställning.

När det gäller administrativa förändringar, har jag jobbat mycket med de områdena. Åsa är som sagt visionär och sprutar idéer, men är inte alltid lika bra på att få dem genomförda eller på pränt. Hon gjorde som regel "kladdar", som jag strukturerade upp och skrev rent. Det gäller allt ifrån de olika arbetsområdena som skulle tillsättas folk till, församlingens teamstruktur, olika projekt (som träningsskola, ledarskapskurser mm), till stadgar och liknande.

Vi gjorde en stadgerevidering redan 1998. Även om vi utgick från de gamla stadgarna gjorde vi i stort sett helt nya stadgar, som var mer i linje med den ledarskapssyn och verksamhet som vi hade. Där började församlingens "avdemokratisering", vill jag nog påstå, som fick tydligare uttryck i senare styrdokument. I en handlingsplan för församlingen, fastställd 2002, står t ex:

"Församlingen har ett teokratiskt styre, där de av Gud tillsatta ledarna har som ansvar att förvalta, vårda, leda och undervisa medlemmarna. De i församlingen avskilda tjänsterna är avskilda för att lyda Gud och inte för att leva upp till eventuella mänskliga förväntningar eller krav. Detta innebär en frihet och ett ansvar att vara noggrann med att göra vad den Helige Ande säger - vare sig mer eller mindre - oavsett om människor ser detta eller inte. Det sistnämnda i citatet skrevs främst med tanke på att Åsa skulle kunna vara "avskild" på det sätt hon var utan att det skulle ifrågasättas. Stadgarna och andra nämnda dokument finns förmodligen att få tag i. (Om inte annat har nog jag dem hos någon av mina anhöriga.)

Oj. En hel del, tror jag, men väldigt fragmentariskt. Jag skippar rena "sakfakta", som var hon föddes och växte upp o likn.

Åsa har beskrivit sin uppväxt som orättvis och hård. /.../ Här tog jag bort ett stycke innan publicering på nätet, för Åsas familjs skull. /.../ Åsa hade vidare på plats efter plats, i sammanhang efter sammanhang, blivit missförstådd och illa behandlad av människor. Det gällde allt ifrån skolklasser och körer i hennes unga år, till de församlingar hon hade arbetat i genom åren. Det gällde även hur hon beskrev sitt äktenskap med sin första man.

Vändningen kom, enligt Åsa, när hon träffade Patrik och så småningom kom till Knutby. Hon blev i stort sett utkastad från Uppsala pingst, där hon arbetade innan flytten till Knutby. Det var under åren som hon var ledare i Uppsala som hon träffade Patrik och de inledde ett förhållande. Patrik var 16 år när Gud visade honom att Åsa skulle bli hans fru, har hon berättat. Åsa var då gift, men Gud hade berett en väg ut ur hennes felaktiga äktenskap.

Det känns lite som att jag springer med "kvällstidningsskvaller" nu, men det här är den bakgrund som hon själv gett mig om sitt liv. Det jag idag finner märkligt, är att den berättelsen förändrades med tiden och "avslöjade" mer och mer saker som inte tillhörde den offentliga versionen.

Från början berättades t ex bara om att hennes första man inledde ett förhållande med en annan kvinna, vilket ledde till skilsmässan. Senare fick jag veta om Patrik och Åsas förhållande, som alltså redan hade inletts då. Hon har berättat mycket som "var rätt och rent" bara för att det var Hon, som skulle ha varit fel för andra, men det känns som att jag lämnar ut mer än jag borde, så jag lämnar det ämnet.

Hon berättade också om hur hon fick kallelsen av Gud att "axla manteln" när hon var ung och relativt nyfrälst, vilket syftade på hennes morfar, Willis Säwe, som ju var en rikskänd pingstpredikant.

Vad jag än ger mig in på när det gäller Åsas bakgrund, känns det som att jag blir onyanserat kritisk. Jag tror att jag låter bli att skriva så mycket mer. Jag vill inte falla in i smutskastning av Åsa, vilket jag riskerar om jag ska återge hennes bakgrundberättelse. Tror jag, tyvärr...

Låt mig bara sammanfatta det med slutsatsen som drogs av hennes motgångar och svårigheter: Eftersom hon var Jesu brud, utvald i skapelsens begynnelse, högst älskad av Jesus, det mest centrala i ändens tid - hade djävulen försökt hindra henne från att nå insikt i sin utkorelse. Därför hade satan alltid gjort allt för att skada och ansätta henne. Men hon hade segrat genom allt!

Urban flyttade till Knutby 2001, om jag inte minns fel. Som jag skrev tidigare, hade jag inte samma relation med Åsa längre då, som jag haft tidigare. Redan under 2000 hade jag mindre tid med henne och hon hade mer tid ensam. Samtidigt hade Patrik "dragit sig undan" från henne mer än tidigare. Åsa behövde tid ensam med "sin DodJadid" (hennes privata namn på Jesus). Patrik inledde också under början av 2000 sitt förhållande med den kvinna som skulle bli Patriks fru när Åsa "gått hem" till Jesus. Urban kom därför som en "skänk från ovan", för att använda ett i sammanhanget lustigt uttryck. :-)

Förändringen av Åsas och min relation blev därför inte så stor för att Urban kom in i bilden, mer än att det befriade mig från en hel del dåligt samvete...

Ganska snart blev Urban väldigt knuten till Åsa, på ungefär samma sätt som jag varit tidigare. Han fick tidigt klarhet i "vem Tirsa är" (att Åsa var Jesu brud), och började profetera mycket för henne. Han blev den kanal för Jesu kärlek som hon behövde - med allt vad det innebär. (Även här står mina ord mot Åsa & Co:s, men det gäller väl det mesta jag berättar, tyvärr.)

Det gick så långt att Åsa tilltalade "sin man" direkt via Urban. När de var själva var han "DodJadid" och hon "Tirsa" - ett par. Jesus kunde ju inte möta henne i fysisk gestalt här på jorden, och därför fick Urban kanalisera hans person och hans kärlek. Detta innefattar alltså även en sexuell relation, fast mer ömsesidig än den jag hade med Åsa, och utan den reservation inför samlag som jag hade.

Som jag redan berört, hade Åsa redan tidigt en "stark kallelsemedvetenhet"; en övertygelse om att hon var kallad till något speciellt. Hösten -97 talade vi om att Åsa som person var utkorad, på samma sätt som Israel som folk och land var utkorat, med syftet att det skulle bli till välsignelse för många. Det var under den här tiden som Åsas visioner handlade mycket om "en stor tjänst", i betydelsen att vara en framgångsrik predikant mm. Ni har kanske hört om hennes drömmar om ett eget flygplan, om att hon skulle nå kungahuset med evangelium osv. Hon baserade delvis detta på de bekräftelser hon såg i de brev jag nämnde tidigare, som en kvinna i Uppsala skrivit till henne. Där talas om att Åsas väg är kantad av motgångar och lidande, på grund av att Åsa är speciellt utvald och mer älskad än andra. På den tiden hade vi mer med andra församlingar att göra, än vi med tiden kom att ha. Och vi trodde att vi skulle påverka och förändra församlingar enligt "Knutbymodellen". Mönsterås var ett sånt projekt... Men allt eftersom "dörrarna stängdes" för Åsa, genom att man inte tog emot hennes läror och hennes stil, förändrades fokus för oss. Det handlade mer och mer om Åsa som person - och vad Gud hade bestämt för henne.

I mars -99 upplevde Åsa att Jesus bad henne köpa en guldring med sju diamanter, där hon skulle gravera in ett bibelställe från Jesaja 62. Hon pratade först med Patrik om detta, som bekräftade att det säkerligen var från Gud. De åkte till Uppsala och beställde ringen. Åsa berättade sedan för mig om sina planer, och jag bekräftade också att det säkerligen var rätt. Jag åkte med Åsa och hämtade ut ringen när den var graverad och klar. Den 29 mars -99, kvällen innan vi skulle starta en ny träningsskoleperiod, skulle Åsa ingå ett förbund med Jesus. Då hade vi ännu inte talat om att hon var Jesu brud eller nåt sånt, utan bara att det var någon slags kärleksförbund. Jag var med vid det tillfället och läste ett antal bibeltexter innan hon trädde ringen på sitt finger. Hon sa då till mig att jag inte fick röra vid henne, för då skulle jag dö. Det var så heligt att ingen människa fick blanda sig i vad Gud gjorde vid det tillfället. Hon gick sedan hem själv, för hon behövde vara ensam med Jesus. På vägen hem hade hon påmints om frasen "Du skall få ett nytt namn, som Herrens mun skall bestämma" från Jes 62:2 och fick namnet Tirsa. Det var hämtat från Höga Visans "Skön som Tirsa är du min älskade" (Höga Visan 6:3). Det var Jesu eget namn på henne, ett förbundsnamn.

Åsa delade sin upplevelse med hennes närmaste team, men det var inget som övriga församlingen kände till. Vi pratade mycket om vad det här kunde innebära eller handla om, men det skulle dröja ett tag innan vi fick "klarhet" i den frågan...

I juni var vi på bröllop i Göteborg, där Peter och Emma Gembäck gifte sig. En av kvällarna frågade Åsa mig lite om vad Bibeln egentligen säger om Kristi Brud, och det himmelska bröllopet. Jag återgav väl ungefår vad som är den klassiskt kristna uppfattningen; där det används som en allegori för församlingen och Kristus. Hon bad mig då att studera det närmare och se om det verkligen står att församlingen är Bruden eller om det kan finnas andra tolkningar. Jag förstod naturligtvis vad hon var ute efter, men lovade att börja läsa allt som kan kopplas till Bruden och Bröllopet. Jag var ärligt talat lite rädd för det hela, eftersom jag på den tiden fortfarande hade stor respekt för Guds ord och inte ville "häda" eller missbruka det.

Efter bröllopet åkte vi till Norge på en semestertripp. Förutom min familj, var Åsa och Patrik och Samuel och Josefine Frankner med. Som vanligt tillbringade Åsa och jag mycket tid ensamma och vi pratade vidare om det här med Bruden och Bröllopet. Vi gick igenom de texter jag kunde hitta på det temat och samtalade fram och tillbaka om det. Eftersom jag läste med ett förväntat syfte började jag lägga märke till att Jesus kallar oss för bröllopsgäster, och för brudgummens vänner i evangelierna. På samma sätt att Upp 19 talar om att Lammets brud gjort sig redo, följt av "Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid". Om församlingen var bruden - vilka skulle då vara bjudna? Åsa undrade då om det inte var möjligt att de här texterna tolkats fel genom historien och att Jesus - som ju föddes, levde dog och uppstod som människa - skulle få en hustru vid sin sida; en kvinna. Det var då jag sa den mening som återkommit gång på gång i både Åsas och min berättelse: Om bruden är en människa, då måste det vara du". Fortfarande var detta med ett tydligt om, och vi beslutade oss för att inte säga ett ord om det här till någon. Det var bara för stort... Om Gud ville göra det här klart för Åsa skulle han bekräfta det genom att tala till någon annan om det. Därmed lämnade vi frågan - trodde vi.

När Åsa och Patrik hade kommit hem från Norge - en dag tidigare än Heléne och jag frågade hon honom på kvällen vad han trodde var syftet med förbundet och ringen. Han svarade då: "Det är som en förlovning, kan man säga. Jag skulle bara förvalta dig tills Jesus själv kan ta över, för du är Jesu brud." Upprymd och bävande berättade Åsa det här för mig när jag kommit hem dagen därpå. Det var en söndag och vi satt tillsammans, Åsa, Patrik och jag hemma hos dem. Att Patrik hade "hört" detta från Fadern själv, var en bekräftelse på att det var rätt. Vi korn överens om att behålla detta för oss själva, eftersom vi trodde att det skulle vara en "hemlighet".

Den sommaren var det dock en rad människor i Åsas närhet som antingen själva trodde sig ha hört liknande saker från Gud, eller som Åsa ville dela det med. Det spred sig därför ganska snart till fler och fler i den inre kretsen. Åsa var ganska ivrig att fler skulle veta och gjorde en del ogenomtänkta saker under den här tiden. Det var då hon bland annat berättade för "Tore" och "Lisa", som gick på träningsskolan, att hon var Jesu brud, med tillägget att de inte fick berätta det för någon, för då skulle Anden döda dem. Det var när Patrik och jag fick veta det som Patrik mer eller mindre förbjöd henne att berätta för fler, utan att åtminstone ha honom eller mig med sig... Då lugnade det sig något för en tid. Det blev ändå en "sanning" som till slut i stort sett hela församlingen kände till.

Åsa trodde till en början att det här betydde att ändens tid var väldigt snart och hon talade om att det skulle dröja sju år innan Jesu återkomst och världens undergång. Det här höll på att leda till att en del tänkte låna en massa pengar till allt möjligt, eftersom de ändå inte skulle behöva betala tillbaka dem osv. Patrik och jag satte dock stopp för alla sådana idéer, tack och lov. Åsas fantasier blev allt flummigare, måste jag säga, där hon räknade med att Jesus skulle komma till henne här på jorden och hon skulle bli gränslöst mäktig i och med det.

Under vårterminen 2000 korn det till en vändning. Då fick nämligen Patrik ett tilltal från Gud, när han bad i sin lastbil: Åsa skulle tas hem före oss andra. Hon skulle alltså dö, gå hem till Jesus och de skulle få fullborda sitt förbund. Vi andra skulle leva kvar tills det var dags för det himmelska bröllopet. Jag kan idag inte låta bli att konstatera att det var en uppenbarelse som kom lägligt, med tanke på att han och en kvinna (som sedan fastställdes skulle bli hans fru) då hade blivit kära och ville leva tillsammans... Åsa visste ju om det och hade gett sin välsignelse till det. Hon hade ju sin man; Jesus. Och då var naturligtvis Patrik tvungen att få en ny kvinna. Patrik och den kvinnan har därför levt som ett par i över fem år nu, i väntan på att få gifta sig när Åsa gått hem. Det är känt av många i församlingen, men inte av alla.

När jag lämnade Knutby hade det pågått daglig bön i åtminstone ett och ett halvt års tid hemma hos en familj, om att Tirsa skulle få gå hem. Alexander var ansvarig för att leda den bönen. Det var alltså inte alls frågan om att Åsa "prövade tanken om hon var Jesu brud under en tid för många år sedan", som de har hävdat, utan det var en "sanning" som i stort sett hela församlingen kände till och som Åsa själv i allra högsta grad var drivande i.

Man kan något förenklat säga att läran uppstod i Åsas sinne, bekräftades av Patrik och mig och inte minst av Kims syner och visioner, och att det var upp till mig att "få ihop det" med hjälp av bibelord, så att den kunde försvaras och förklaras för andra. Den här läran är grundläggande för det mesta som sker i Knutby, och framförallt för Åsas ställning naturligtvis. Hon är ofelbar, kan inte synda, är ett med Jesus. Hon skulle vara "himmelens Drottning" och hennes folk var också hennes hov...

Församlingen praktiserar tiondegivande, vilket alltså innebär att man ger 10% av sin bruttoinkomst till församlingen. Det var inget som kontrollerades om alla gjorde eller något liknande, men det var vad vi undervisade och lärde att man skulle göra. De allra flesta gjorde det, men undantag fanns. Det var alltså inget krav för att få vara medlem, även om det förväntades av medlemmarna... Utöver tiondet fanns det förstås de som gav mer; man gav offer.

Tiondet skulle bekosta pastorernas löner. I takt med att församlingen växte och tiondet och offrandet ökade, kunde också lönerna höjas. Eller i takt med att lönerna höjdes, ökade också givandet till församlingen...

Från början var lönerna väldigt små. Jag hade t ex ingen lön alls från församlingen när jag började som pastor. En bit in på -98 fick jag en lön på 2000 kr/mån och sedan höjdes lönen undan för undan. En liknande utveckling gäller för de flesta anställda.

De senaste åren nådde vi "marknadsmässiga" löner, vilket var ganska bra löner för att vara i en pingstförsamling. Åsa och jag var de som hade heltidsanställning, medan de andra pastorerna hade deltidslöner i olika omfattning. När jag lämnade Knutby hade jag 24720 kr/mån medan Åsa hade 25200 kr/mån (om jag minns rätt). Det var väldigt viktigt att hon hade högre lön än jag hade.

(Vid ett tillfälle när personalomsorgsgruppen hade diskuterat lönerna, hade de justerat min lön så att den blev lika hög som Åsas. De bedömde bara våra arbetsbördor och konstaterade att Helge jobbade mest av pastorerna. Det orsakade en reaktion som heter duga! Det var ett allvarligt "fel i anden" som de omedelbart fick rätta till! De hade inte satt Åsa högst, vilket var så viktigt!)

De andra pastorerna hade alltså varierande löner, lite utifrån hur stor deltid vi räknade med att de skulle ha lön för. Jag kommer inte ihåg de belopp som var aktuella när jag lämnade, men det kanske inte spelar så stor roll.

Utöver tionde och offer till församlingskassan och de löner som vi fick av församlingen, förekom, som ni har hört, andra gåvor från församlingsmedlemmar. Det kunde yttra sig på en rad olika sätt. Jag vet inte riktigt vad ni vill veta... Vid behov kunde man få gåvor i form av kontanter, som någon kände att den skulle ge. Det kunde även "vanliga medlemmar" få när de saknade tillgångar. Det var ett uttryck för omsorg och hjälp, och lite ett "de hade allt gemensamt - tänkande".

Den som mest fått gåvor annars, är naturligtvis Åsa. Det rör sig om guld och smycken, kläder i mängder, parfymer och skönhetsprodukter. Det rör sig också om resor, som t ex den Londonresa hon fick i julklapp 2003. Men jag vet inte om julklappar och födelsedagspresenter är vad ni syftar på. Även utöver sådana tillfällen fick i synnerhet Åsa väldigt mycket gåvor.

Jag har också fått gåvor, men det är mest julklappar och födelsedagspresenter, som ibland var större än vad som är vanligt kanske. Detsamma gäller andra pastorer.

I och med att Åsa blev Tirsa, Jesu brud, blev också Jesus mer och mer "mänsklig" eller hur jag nu ska uttrycka det. Han var idealet som äkta man och Åsa var idealet som äkta hustru. Det kan ju tyckas vara något motsägelsefullt med en väldigt patriarkal ordning i församlingen, samtidigt som högsta ledaren är en kvinna. Men det kom sig av att kvinnans ställning också är kopplad till hennes mans ställning. Eftersom hon var Jesu hustru, himmelens drottning, var hon underordnad Jesus - men ingen annan. Alla vi andra var därmed underordnade henne som var ett med vår Herre Jesus.

Idag undrar jag också om Åsas behov av att undanröja hot eller konkurrens kan ha bidragit till att driva på läran om kvinnans underordnande. På det sättet hölls liksom kvinnorna nere, och kunde inte hota hennes ställning, om ni förstår hur jag menar. (Det är lite svårt att klä det i ord...)

Åsa skrev ett arbetsmaterial om "manligt och kvinnligt" som alla team använde och som alla i församlingen skulle gå igenom. Emma Gembäck blev en drivande lärare i ämnet om sann kvinnlighet och skrev bland annat en artikelserie i Inblick om det. Det var faktiskt en av de saker som fick mig att på allvar känna att jag hade svårt att stå som ansvarig utgivare för Inblick, trots att jag själv både lärde och levde enligt dessa patriarkala ordningar.

Kvinnan skulle i allt underordna sig sin man. Mannen var herre i sin familj. Uppror mot denna ordning var ett uppror mot Gud. Mannen var satt att råda och styra över kvinnan och skulle naturligtvis vara underordnad Jesus för att kunna göra detta på rätt sätt. Kvinnan fick inte trotsa mannen eller försöka styra honom, utan skulle underordna sig även om mannen gjorde fel. På det sättet var kvinnan lydig mot Guds ordningar och det gjorde henne lycklig.

Saker som ibland fick mig att ha problem med det här var t ex just det att kvinnan skulle lyda även om mannen hade fel. Det kunde också leda till rena kränkningar, som jag ser det... Peter Gembäcks undervisning om sex, t ex, blev ju katastrofalt för de kvinnor som hade en självisk man. "Om mannen vill har du väl ingen rätt att säga nej" osv.

Jag skulle kunna ge en rad exempel på hur det här kunde yttra sig, men det handlar enkelt uttryckt om att kvinnan i allt ska vara underordnad sin man och att mannen ska vara herre i sin familj. För ogifta är det inte lika enkelt förstås, men även där fanns en ordning där vi män var högre än kvinnorna. Ni får återkomma med följdfrågor om ni vill att jag ska utveckla det här mer.

Åsa har, som jag har skrivit, en särställning i församlingen. Hon är över alla. Männen underordnar sig henne i allt hon säger och uppvaktar henne dessutom på en rad sätt som jag idag anser är ytterst onaturligt. Det har många gånger gränsat till "erotiska laddningar" eller i alla fall uttryck som männen (inte minst jag) borde ha riktat till sina fruar istället...

Kvinnorna är "Tirsas tärnor" och är naturligtvis på samma sätt underordnade henne i allt. Flera av dem hade särskilda ansvarsområden där de skulle betjäna och serva henne. Det kunde röra sin om olika hushållssysslor, eftersom hon inte skulle behöva ägna sig åt sånt, det kunde gälla manikyr och skönhetsvård av Åsa, att smycka och pynta hennes hem med blommor och vackra saker...

Hon levde som en "drottning" omgiven av sina tjänare och tjänarinnor, där vi alla hade olika roller och funktioner i det "rollspel" man nästan kan kalla det för.

Kvinnorna löpte större risk, som jag ser det, att hamna i onåd hos Åsa. Det återkommer jag till under frågan om bestraffning. Jag tror att det beror på att kvinnor på ett annat sätt än män kan jämföras med henne själv. Ingen fick ju vara vackrare eller bättre på något sätt. Vi män konkurrerade ju inte med henne på samma sätt om de här sakerna. Och vi kunde också ge en annan sorts bekräftelse till Åsa. (Vi är ett antal män som hamnat i situationer som jag tror skulle kallas för sexuella trakasserier eller utnyttjande om Åsa vore en man och vi var kvinnor.)

Församlingen leds av styrelsen, som består av pastorer och äldste. Församlingens inriktning och mer avgörande frågor beslutades i praktiken alltid av Åsa och det skedde innan styrelsemötena. Mer löpande beslut togs av oss i styrelsen. Församlingen informerades på församlingsmöten om vilka beslut som fattats. Som regel fattades inte beslut av församlingen på församlingsmötena, men om det skedde ställdes alltid frågan om vi kunde besluta enligt styrelsens förslag - vilket naturligtvis alltid besvarades med ett enhälligt ja. Det var inga inslag av att "lämna ordet fritt" eller liknande. Det behövdes inte, eftersom Gud hade utsett ett ledarskap som skulle leda församlingen. Om det skett någon förändring på det här området efter den kritik som riktats mot församlingen om att vara odemokratisk, vet jag inte. I så fall är det ett spel för gallerierna, eftersom toppstyrningen fungerar bakom kulisserna fortfarande. En demokrati som alltid har 100% majoritet och inga ifrågasättanden, är väl ingen fungerande demokrati?

I det dagliga livet styrs också medlemmarna av sina ledare. Att underordna sig sin/sina ledare är en självklarhet och ett ifrågasättande blir därför betraktat som uppror, att man inte är "böjd". Som jag skrivit tidigare kan det även röra sig om saker som i normala sammanhang betraktas som ens egen privatsak; äktenskap, barnuppfostran, familjerelationer (utanför Knutby), eventuella resor mm. Jag måste påpeka att jag själv naturligtvis var en av dem som skulle lydas.

Hierarkin i församlingen var, som sagt, tydlig och välkänd. En sådan här bild hade t ex ritats upp för barnen på ett barnläger, berättade min dotter för familjehemmet barnen bor i:

Den ordningen fick alltså t o m barnen lära sig och det var en självklarhet att lyda den som är över dig i den ordningen.

Det beror på om det är profetior riktade till någon annan, eller om det är t ex de profetior som hon skrivit till och om sig själv. (De har ju Rigmor Robert skrivit om i Dagens Medicin, så jag gissar att ni vet vad jag talar om?)

När Åsa profeterade över någon, resonerade hon så att den profetian behöver inte prövas, för det har hon ju redan gjort. Åsa kunde alltså inte höra fel, utan hennes ord var lika med Guds ord. Hade man problem med att ta det hon sa, hade man problem med Gud, och då var lösningen att man helt enkelt "böjde sig", vände om och lydde budskapet. Det var ju Jesus som talade genom henne och om det var Jesus själv som stod framför en och sa något, skulle man ifrågasätta det då?

När hon profeterat över församlingar, som inte tog emot det hon sagt, dömde hon ut den församlingen totalt. Gud hade tvingats lämna den församlingen, eftersom den förkastat honom. Det gäller t ex församlingar i Uppsala, Kristinehamn, Falköping, Emmaboda, Mönsterås m fl. De var andligt döda, eftersom de missat sin chans.

Profetiorna som hon skrev till och om sig själv under ett antal veckor i mars-april 2000, använde hon för att styrka sig själv. Hon läste dem alltså när hon behövde påminnas om vad Jesus sagt om vem hon var och vad det innebar.

Hon berättade ofta om uppfyllda profetior, för att liksom bevisa att hon hade rätt. Ett exempel på detta har spelats upp i tv, med en tjej som hamnade i rullstol. Detta efter att Åsa frågat henne om Gud ska behöva sätta henne i rullstol för att hon ska vända om. Ett annat exempel är att min fru, Heléne, dog efter att Åsa sagt både till henne och om henne att det skulle ske om hon inte vände om. Sådana händelser styrkte nog både Åsa själv i sin övertygelse och oss andra som var underordnade henne.

Jo, det stämmer. Redan innan jag kom till Knutby hade, som jag var inne på i en tidigare fråga, en del människor lämnat församlingen eftersom de var kritiska till Åsa och kritik inte var tillåtet. De blev väl inte direkt straffade, men kunde inte vara kvar i församlingen om de inte ändrade inställning. När de hade lämnat var de "förlorade" och Åsa brukade till och med uttala förbannelser över en del av dem. Familjen som bodde i det hus som jag sedan köpte av dem, är ett klart exempel på det. Åsa förbannade dem och "begärde inför Gud" att de skulle flytta från Knutby. När de flyttade var det ett bönesvar...

Ett större problem, menar jag, var de som straffades mitt i församlingen, efter att de uttryckt kritik eller på annat sätt hamnat i onåd hos Åsa. Det var ju t ex vad som hände Sara Svensson. Hon vågade kritisera Åsa för ett antal saker, vilket ledde till hennes dom och utfrysning från gemenskapen. Att bli utesluten från en så enormt tajt gemenskap och kärlek, men fortfarande befinna sig mitt i det, är oerhört svårt.

Det var inte bara Sara som råkade ut för detta, även om hon av någon anledning inte fick chansen till "nåd" från Åsa. Jag har mina egna teorier om vad det kan ha berott på, men det är ju inte vad frågan gäller, så jag ger några andra exempel på bestraffning efter kritik istället:

Kvinnan "Molly" fick några samtal med Åsa om hur hon skulle bli helt underordnad och "rätt" som kvinna. När hon trots det inte förändrades, enligt Åsas bedömning, hade Molly "andar som stod emot Åsa" och hon skulle tvingas till lydnad för att bli fri från dessa. Då stängdes hon av från lovsången och fick inte längre spela och sjunga på gudstjänsterna. Hon "avpolletterades" som ledare för arbetet på den ort där hon tidigare varit ledare. Och hon fick inte längre dela säng och sovrum med sin man, "Jonny". Istället skulle hon sova på en madrass i deras dotters rum. Jonny fick inte ta henne till sig, och fick inte ha sex med henne, eftersom hon var oren och han i så fall skulle besmittas med de andar som stod emot Åsa. Det här pågick under ett drygt halvår. Under den tiden skulle Molly fråga sin man om precis allt. Hon hade ingen rätt till egen vilja och skulle lyda och betjäna Jonny i tacksamhet och glädje vad han än sa till henne. När Jonny (m fl) i november 2003 kom till Hong Kong för att lösa av mig (m fl), märkte jag att något hade hänt, för Jonny var så tyngd och skamsen. Han berättade då att han hade syndat och därför tagits i upptuktelse av Åsa precis innan de åkte. Synden bestod i att han hade längtat efter sin fru och därför bett henne komma till honom i deras sovrum och säng. Det här var så allvarligt att han nästan blev straffad själv, men han hade vänt om och skulle fortsätta sätta Molly på plats.

Kvinnan "Aina" blev också avstängd från lovsången under en tid, eftersom hon inte visade Åsas syster och församlingens lovsångsledare, tillräcklig respekt. Aina var därför högmodig och inte värdig att leda lovsång. Det här blev en förhållandevis kort period, men var kännbart för henne.

Kvinnan "Johanna" gick ner ganska mycket i vikt och fick därför ett självförtroende som hon aldrig hade haft. Hon mådde bra och blev tryggare och mer nöjd med sig själv, helt enkelt. Åsa blev så "störd i sin ande" av det här och förklarade att Johanna hade stigit i högmod och tyckte att hon var smalare och bättre än Åsa. Hon hade fram till dess bott i Åsas hus, men blev nu utslängd och fick flytta in hos "Dilbert". Johannas make "Sonny" skulle fostra sin fru till lydnad och skulle naturligtvis inte under den tiden förenas med henne. Sonny var för snäll och blev till slut också han utslängd ur Åsas hus. Han skulle därför bo hos Dilbert han också, men fick inte dela sovrum med Johanna. Det här pågick nästan ett år, för Johannas del. Sonny blev benådad långt tidigare, när han visade att han kunde vara herre över sin fru tillräckligt mycket. Johanna blev benådad av Åsa dagen innan jag blev gripen av polisen, alltså den 27 januari 2004, av någon för mig okänd anledning.

Kvinnan "Evy" hade en liknande period, då hon var förvisad ut ur det gemensamma sovrummet och gemenskapen med sin man och sov på en soffa i flera månader, under tiden som ett antal försök att tala henne till rätta gjordes.

Mannen "Dilbert" hade under ett och ett halvt års tid av och till varit i onåd hos Åsa, för att han "inte blev fri". Det var en bidragande orsak till att hans fru inte behövde bo hos honom under hela den här tiden.

En sån här period som "dömd" kunde vara väldigt kort, om man lyckades övertyga Åsa om att man verkligen hade förstått och vänt om. Men den kunde alltså även vara väldigt lång, om Åsa inte ville "ge nåd". Sara kämpade i två års tid utan att bli benådad...

Jag kan ge en rad exempel på liknande situationer, men det skulle innebära att jag utlämnar folks problem på ett sätt jag inte vill göra. Det hela är så tragiskt och ett sånt övergrepp mot de drabbade. Värsta formen av maktmissbruk och andlig och själslig misshandel, som - vilket vi fått se alltför tydligt - kan få väldigt allvarliga och tragiska konsekvenser... :-( Att jag själv varit en del av detta och att jag inte såg vad det ledde till, är smärtsamt att bära.

Har Ni sett det arbetsmaterial som Åsa gjort om manligt och kvinnligt? Det skulle ge en ganska bra inblick i hur en "rätt" kvinna respektive man skulle vara. Där finns också jämförelsen med hur en "fel" kvinna respektive man kan vara - som en kontrast till de "rätta" egenskaperna.

Synen på kvinnan som underställd mannen i Guds skapelseordning går tillbaka till Adam och Eva. Eva var svagare än mannen och det var därför ormen lurade henne att äta den förbjudna frukten. Adam skulle då ha hindrat henne, om han hade agerat som den man han var satt att vara. Det står ju att Eva "henne gav också till sin man, som var med henne" (l Mos 3:6). Alltså fanns Adam på plats och skulle teoretiskt sett kunnat förhindra Eva från att synda. Istället lyssnade han på sin kvinna och syndade därmed han också. När Gud sedan tillrättavisar Adam börjar HERREN med att säga: "Du lyssnade till din hustru" (l Mos 3: 17), vilket alltså visar att det egentligen var orsaken till Adams fall. (Härlig logik, eller hur! :-) )

Kvinnan hade skapats för att vara mannen till hjälp (l Mos 2: 18) och är honom till hjälp under förutsättning att hon är underordnad. Konsekvensen av syndafallet blev dock att den naturliga ordningen blev förstörd. Här gjordes jämförelsen mellan dessa två sammanhang: "Din man skall du åtrå, men han skall råda över dig" (l Mos 3: 16) - "Dig [Kain] skall den [synden] åtrå, men du skall råda över den" (l Mos 4:7). Kvinnans trots (=ovilja att underordna sig mannen) efter syndafallet jämförs alltså med syndens önskan att råda över människan. (Åtrån har alltså inte med sexuell åtrå att göra, utan handlar om kvinnans lust att vara över mannen.) I båda fallen finns möjligheten att inte tillåta kvinnan eller synden att "ta över kontrollen", genom att mannen råder över kvinnan på samma sätt som människan kan råda över synden.

Det var därför av stor vikt att man upprättade denna ordning i äktenskapet om man var född på nytt och alltså levde i försoningens konsekvens. Därför kan man predika utifrån de texter i NT som uppmanar kvinnan att vara underordnad sin man i allt, liksom församlingen är underordnad Kristus i allt. Eftersom de allra flesta kvinnor (och en hel del män) hade svårt att leva på det viset, skulle man vara överdrivet noggrann med detta, tills upproret gett vika i ens liv. Peters favoritjämförelse var: "Om du har problem med att du är snål- var då överdrivet generös!" På samma sätt; "Om du har problem med att lyda din man - var då överdrivet lydig!" På det sättet kunde man vinna på det området och få leva i enlighet med Guds ordningar "så som Sara lydde Abraham och kallade honom herre" (l Petr 3 :6).

Vi menade alltså att: "En lydig kvinna är en lycklig kvinna!" "Bara om mannen är herre i sin familj kan familjen ha frid."

Det innebar att kvinnorna fick börja fråga sina män - om allt i stort sett. T ex:

"Går det bra om jag åker till Uppsala och handlar imorgon, eller vill du att jag ska göra något annat?"

"Jag skulle vilja färga håret. Får jag göra det? Vad tycker du att jag ska ha för färg i så fall?" "Kan jag ringa till mamma?"

"Kan jag få köpa ett par nya skor? De här börjar gå sönder." "Barnens jackor är för små. Kan vi köpa nya?"

Ja, ni fattar. Fråga efter mannens vilja i smått och stort. Nu kan naturligtvis mannen "i sin generositet" säga att hon får välja hårfärg själv, eller att hon får köpa vad hon vill för ett maxbelopp osv, men hon skulle inte ta egna initiativ utan att ha fått hans tillåtelse. Det här var alltså tänkt som vägen till att utplåna upproret, för att när kvinnan blivit fri kunna leva mer "avspänt". Men det skulle alltid vara mannens vilja som rådde. Förhoppningsvis lärde sig också kvinnan sin mans vilja, så att hon slapp fråga om småsaker hela tiden. Det blir ju inte direkt ett smidigt eller bekvämt liv, vare sig för mannen eller för kvinnan om hon inte kan ta egna initiativ och beslut... Men så länge det fanns uppror kvar hos kvinnan skulle man överdriva i sin strävan efter total lydnad.

Eftersom mannen var skapad för att styra över sin kvinna, hörde han Gud bättre än kvinnan. Mannen var alltså också hemmets andlige ledare. Han hade ansvar för att leda sin familj rätt. (Gud tillrättavisar Adam trots att det var Eva som lyssnade på ormen.) Kvinnan fick därför inte ifrågasätta de beslut som mannen hade fattat. Hon skulle lita på att Gud ledde mannen för att mannen i sin tur skulle kunna leda kvinnan - och deras eventuella barn, naturligtvis.

Kvinnan skulle ha sin glädje i att betjäna och behaga mannen. En man borde hjälpa till med hushållsarbetet, men det var i första hand kvinnans uppgift. Hon skulle ju vara en hjälp för mannen. Och om mannen inte hjälpte till, fick hon inte gnälla, klaga eller falla in i självömkan, utan skulle ändå tjäna med glädje.

Även om det är ganska genant, kan jag ge ett exempel från min egen situation. Jag levde ju med två kvinnor i huset, som båda försökte vara "rätt" som min kvinna... Min familj var tillsammans med min brors familj i vår sommarstuga i Norge, sommaren 2002. Själv hade jag vant mig så med dessa ordningar, att jag inte lade märke till det ens. Nu, når jag lämnat det tänkandet och blivit den Helge min familj känner sen tidigare, har min svägerska berättat om sina reflektioner från den semestern. Bortsett från att hon tyckte att det verkade mer som att Sara och jag var ett par än att Alexandra och jag var det, blev hon mäkta irriterad vid flera tillfällen på deras överdrivna "tävlan" om att få betjäna mig. När vi varit tillsammans som familjer tidigare har det alltid varit naturligt att alla hjälps åt med att laga mat, diska osv. När min bror efter en middag därför sa: "Tar du disken nu, Helge?" kom omedelbara protester från både Sara och Alexandra. De vägrade helt enkelt att se mig stå och diska efter oss alla! Det skulle ju vara deras glädje att betjäna mig. Min svägerska blev både chockad och upprörd, vilket jag förstår idag. Hon har vidare sagt: "Och när vi skulle äta frukost slogs ju nästan Alexandra och Sara om att få bre dina smörgåsar!" Det finns en rad liknande exempel bara från den vecka vi hade där, som alltså hade blivit "normalt" för oss i Knutby, men som andra betraktar som högst anmärkningsvärt. Med rätta. Nu var det ju extra viktigt att jag som pastor betjänades, men det var alltså en grundinställning som varje fru borde ha.

Det var aldrig kvinnans uppgift att tillrättavisa sin man! Aldrig någonsin. Det skulle istället de män i församlingen som var högre i hierarkin göra. En kvinna som t ex hade en lat mansgris liggande i soffan efter jobbet, medan hon ensam fick sköta hemmet, skulle alltså lita på att Gud kommer att korrigera mannen genom dennes ledare. Och utföra sin tjänst i glädje och ödmjukhet. En kvinna som försökte korrigera eller leda sin man ens i sådana - som man kan tycka - gemensamma frågor för ett äkta par, trotsade Guds ordningar och behövde fostras till total lydnad.

På det sexuella området var kvinnan på samma sätt skapad till mannen. Hon skulle sträva efter att behaga honom och ha sin glädje i att vara hans lust. Vi undervisade förvisso också att mannen skulle ha sin glädje i att ge kvinnan njutning osv, men jag tycker nog att det oftast kom lite i skymundan eftersom man ständigt betonade vikten av att mannen skulle vara herre och råda över sin fru. Som jag nämnde i mitt första svar på den här frågan, skulle ju därför kvinnan "alltid vara villig". Hon skulle bara vara tacksam att mannen hade lust till henne och därför ge sig till honom - när han ville och på det sätt han ville. Den moderna tanken om "kvinnans rätt till sin egen kropp" får ju väldigt lite utrymme i en sådan miljö...

Nu fanns naturligtvis väldigt stora skillnader i hur allt det här tog sig uttryck i olika förhållanden och äktenskap. En del män hade ändå så pass mycket förnuft och kärlek kvar, att de behandlade sina kvinnor som en jämlike. Problemet var ju att det fanns alltför stort stöd för de män som ville utnyttja sin överlägsna ställning för sina egoistiska syften, genom den här läran om kvinnans totala underordning. Och det finns det alltför många exempel på! (Även jag är ju, skamligt nog, ett exempel på det.)

Jag vet inte om Ni tycker att jag gett Er de exempel ni hoppades på, eller om jag bara upprepat samma saker som jag skrev senast, fast med andra ord. Men jag hoppas att Ni fått en tillräckligt bra beskrivning härmed.

En plog banar väg framåt. Den ena förklaringen på hierarkin kan därför ses som att Åsa går före oss andra, följt av ledare osv i den ordning som bilden visar. Det handlar då dels om att gå före i betydelsen att vara ett föredöme; de efterföljande ska då eftersträva att bli så lika dem som går före som möjligt. Åsa, som är mest helgad och "kommit längst andligt" går då i spetsen.

På samma sätt som Jesus uppmanade folket "Följ mig", uppmanar alltså en ledare dem som kommer efter i plogen att följa honom/henne. På samma sätt som Paulus skrev "Ta mig till föredöme allesammans" eller "Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme" (Fil 3:17, 1 Kor 1:1) ska en ledare kunna säga så till dem som följer efter i plogen.

Det handlar också om att "bana väg" i den andliga striden. Åsa vinner segrar och möjliggör då för dem som kommer efter att vinna samma segrar. Det inte den framför dig vunnit seger över, kommer du inte själv att vinna seger över...

Det handlar slutligen om att gå före visionärt. "Han lät Mose veta sina vägar, Israels barn sina gärningar" (Ps 103:7 Folkbibeln). Gud talar inte till församlingens medlemmar om vilka vägar de ska gå som församling, utan till sin utvalda ledare. Därför måste Åsa gå i täten för att församlingen ska få se Guds gärningar. Det här angränsar till den andra förklaringen av hierarkin, som Åsa förmodligen inte lika öppet berättar om. Då är det inte längre en plog, utan en pyramid...

Om bilden istället för en plog ses som en pyramid, innebär det att det handlar om att vara över respektive under, istället för att gå före respektive följa efter. Åsa är alltså högst av alla i rang.

! Hon kan därför ge befallningar som alla under henne då måste rätta sig efter. På samma sätt står alltså även lägre ledare över dem som är under dem i pyramiden.

? För att få råd, hjälp, vägledning eller kunskap kan du fråga den som är högre än dig i rang. Det innebar också att du inte skulle vända dig t ex till Patrik, Urban eller Helge med saker som du kan ta med din teamledare. Naturligtvis gjordes undantag från detta, men det var den grundläggande ordning vi levde efter.

Jag har medvetet gjort ett något längre avstånd mellan "Åsa" och "Patrik - Urban - Helge" i bilden, än mellan de övriga stegen. Detta eftersom hon ju stod betydligt högre än alla andra, i en unik ställning, i egenskap av Jesu brud och ofelbar. Hennes ord fick absolut inte ifrågasättas och behövde inte ens prövas. I viss mån kunde det vi andra sa prövas, även om en lydnad förväntades även för vad vi sa. Ju högre i pyramiden, desto tyngre vägde ens ord. Det innebär också att om t ex Lotta frågat sin teamledare om något som hon då fått besked av denne om, men en pastor sen gav ett annat besked - då gällde pastorns ord och inte teamledarens. Det kunde ibland bli några turer innan Åsa gav det slutliga beskedet, om frågan fördes vidare uppåt...

En förebild för den här ordningen var Jetros råd till Mose i 2 Mos 18:13-26. Mose tillsätter ju där ledare; somliga över tio, somliga över femtio, somliga över hundra, somliga för tusen osv. På samma sätt skulle varje teamledare klara av "de enklare målen", medan de kunde gå vidare uppåt med svårare eller viktigare fall. Åsa skulle på det sättet slippa att ha direkt kontakt med varje enskild medlem, men hade ändå samma möjlighet att styra hela "sitt folk".

Den här hierarkin gällde alltså frågor om församlingens utveckling, visioner och verksamhet, men även frågor av privat karaktär för enskilda individer, som jag beskrivit i mitt första svar. Smått som stort kan ledaren ge besked om, och fullkomlig lydnad förväntas. Eftersom medlemmarna ständigt drivs både av en längtan efter att göra rätt och en rädsla för att göra fel, frågar de flesta om i stort sett allt innan de vågar fatta beslut eller agera.

Jag hoppas att det här kan ge en hyfsad förståelse för hur församlingens hierarki fungerar.

Ja, det var mina svar till Halmstadtrion. Det blev en del att läsa för dig, "Nyfiken röd", och ni andra som orkat er igenom texterna.

2006-05-28 - Publicerat .
2006-05-29 - Bilder.
2006-06-22 - Smärre korrigering.